Hejsan!

Jag har ingen aning om vad för kul vi ska göra idag men här kommer nästa del ;)

Del 3

När ännu en kittlingskamp var avklarad, sattes slutligen filmen igång. Jag kan inte komma på namnet men framsidan var svart och vit. Så mycket kan jag minnas. Jag hittade några oöppnade silvriga blockljus överst i en av alla de miljarder flyttkartonger. Adam fick tända dem med sin svarta tändare eftersom jag är sämst på att tända med sådana. Jag var rosig om kinderna och håret stod åt all världens håll, något som Adam inte var sen att kommentera.

”haha man kan ju börja undra vad du har haft för dig!”

Vi hade roligt åt det ett tag innan vi försökte fokusera på filmen. Men soffan var för liten för att båda skulle kunna halvligga. Vilket båda såklart skulle envisas med att göra. Ingen var heller villig att offra sin plats för att öppna ett av de stora fönstrena. Så det var trångt och varmt. Fokuserandet var inte precis på topp.  De två huvudpersonerna blev beskjutna på tvn och en våldsam explosion fyllde rutan.

” Vet du vad det sorgligaste är” Adams röst drog mig tillbaka till det varma rummet. Det var tydligen ingen fråga för han väntade inte på svar.

”Det är att lämna dig. Att lämna Mariam såklart också, men hon har Jonas. Han tar hand om henne och hon om honom. Men ingen finns där för dig. Jag säger inte att jag alltid har gjort det, inte fysiskt kanske. Men de där månaderna när vi inte snackade, du var det enda jag tänkte på. Asså, okej inte heeela tiden men aa du fattar. Liksom, så jag fanns där för dig på sätt och vis. Men nu… ingen. Eller aa dina vänner har du ju, men du fattar vad jag menar. Att inte ha dig att snacka med är som… det är som typ… det finns ingen liknelse. Det är obeskrivligt liksom. Du har alltid funnits där men nu…”

Hans röst ebbades ut och han stirrade in i väggen över tvn.  Han gjorde ett nytt försök.

”Det jag försöker säga är att, du är min bästa vän och jag… ja jag kommer sakna dig. Enormt. Ingen kan nånsin ta din plats. Alla har liksom någon som liksom får dem att se fram emot en ny dag. Du är den personen för mig. Du gör det lättare att vakna på morgonen, om du fattar. Jag antar att det är det vänskap är till för… få varandra att må bra. Du har fått mig att inse det. Så tack… antar jag.” 

Han skrattade lite nervöst och mötte slutligen min blick. Av någon anledning hade klumpen av kyla slutigts runt mitt hjärta och klämde hårdare om det för varje minut. Känslan var obeskrivlig och tårarna lurade bakom ögonlocken. Han kommer sakna mig. Jag betyder verkligen något för honom. Jag såg in i hans varma bruna ögon. En varm känsla svepte genom min kropp men undgick klumpen. Jag såg på honom utan att få fram ett ord. De ögonen hade fått mitt hjärta att smälta många gången förr. Men detta var annorlunda. Han väntade antagligen på ett svar men jag kunde inte förmå mig till att säga något. Det fans inga ord. Jag var totalt och fulständigt mållös. Istället lutade jag mig långsamt framåt och pressade mina läppar mot honoms. Jag placerade ena handen på hans överarm och lutade mig närmare honom. Tårarna promenerade nedför mina kinder men jag lät dem fortsätta. Jag drog in doften av en dov parfym och mint och mitt hjärta flimrade till några gånger. Det tog några sekunder innan han verkade reagera, som om chocken naglade sig fast i honom. Sedan tog han tag i min hand från sin arm och lutade sig bort från mig. 

Han skrattade till lite och drog handen nervöst genom håret.

”haha eeeh okeeej, och det var för…??”

Jag log mot honom och ryckte på axlarna, varför hade jag gjort det? För att han hade varit min pojkvän för 2 år sen? För att jag kommer sakna honom? För att jag hade känt för det? Det var ju inget bra svar. 

”jag vet inte” fick jag fram och ryckte på axlarna.  Amen det var lät ju smart!

”Vänta, du har väll inte... eeeh... du vet… känslor eller något för aa typ mig..." han drog handen genom håret igen och såg i panik på mig. Jag andades in.

”Adam, Asså vi kommer ju alltid vara mer än vänner men samtidigt mindre än du vet, tillsammans och det har alltid varit så. Helt ärligt så vet jag inte om jag var kär i dig, du vet förr. Men det är ändå något, och det finns kvar och det kommer alltid göra det. Du kommer alltid vara mer än en vän för mig. Men där tar det stopp, du betyder liksom så galet mycket för mig. Hoppas du förstår och jag vill inte att du tar illa upp av det. Du är min bästa vän”

Han nickade och log. Sedan total tystnad. Ingen sa något. Något outtalat låg i luften mellan oss. Även om han satt så nära mig att våra ben snuddade mot varandra så var våra tankar flera mil bort.  Han drog handen genom håret och jag rättade till tröjan. Jag var tvungen att fråga. Även fast jag inte vill veta svaret. Min röst bröt tystnaden.

”Asså eh vadå? Har du känslor för mig eller…?”  Han kollade ned på sina händer, drog handen genom håret och en rosaaktig ton spred sig på hans kinder. Under alla år vi känt varandra hade jag aldrig sett Adam rodna. Aldrig. Inte ens någon liten gång. Mitt hjärta började bulta. Nej snälla. Snälla säg att jag har fel. Snälla! Han såg upp och mötte min blick. Han log lite.

”Såklart älskling, syns inte det..."

Mina tårar som fortfarande promenerade nedför mina kinder, började springa allt vad de hade. De sprang så fort att jag inte såg något.

”Adam…” Vad skulle jag säga? Be om ursäkt för att jag inte kände på samma sätt? Krama honom och ljuga ihop något? Nej, han var värd mer än så.

”Jag vet att det aldrig kan bli något nu men du är så jävla fin.” Han tog min hand i sin.

 ”Låt ingen skitstövel någonsin krossa ditt hjärta som jag gjorde. Inte ens en idiot får göra det. Jag skulle inte klara av det. Se till så att det inte händer. Lova mig det.”

Jag log halvhjärtat ”Lovar” det blev en laddad tystnad igen. Jag torkade bort tårarna med min lediga hand och satte mig i skräddarställning.

”Hur länge har du känt så här då..?”

Och då började han skratta! Skratta?

”Tror du bara för att vi gjorde slut att jag slutade känna något för dig…?"

 Jag nickade lite fåraktigt.

 ”Men du är ju inte känd för att vara den brightaste precis!" så log han sitt söta retsamma irriterande leende.

”Meeh hallå? Om man gör slut med någon så är det oftast för att man inte vill vara med den personen längre! Är det bara jag som känner att det är en bra anledning för att göra slut?”

”Sant. Men jag var så konstig då, jag ville fortfarande vara med dig. Men jag får skylla mig själv att det blev som det blev. Det var ju jag som dumpade dig.”

”Tack för upplysningen” jag kunde inte låta bli att le genom mina tårar. Jag är ganska blödig.

”Men jag får ju skylla mig själv! Annars så skulle vi kanske fortfarande vara tillsammans…”

Det var faktiskt sant. Det kunde jag inte säga emot och det visste han. Återigen tystnad. Hans tumme smekte min hand och han log mot mig. Hans ögon såg djupt in i mina. Jag skulle verkligen sakna hans ögon. De kunde lysa upp min dag, som varm choklad en kall vinterdag. De var så varma och mjuka. Bruna och djupa. Jag undrar vad han tänkte på just nu? Hans andra hand smekte min arm. Det hade bara gått några sekunder sedan han sist talat. Men det kändes som en evighet. Hans hand stannade i min nacke och jag visste vad som skulle komma här näst. Hans ögon såg varsamt in i mina medan han böjde sig långsamt framåt. Han hade ögonen öppna så länge för att se min reaktion. Se till så att jag kunde avbryta, säga att jag inte ville. Saken var bara den att, jag ville att han skulle kyssa mig. Ville att han skulle hålla om mig och säga att allt skulle bli bra. Att de inte skulle flytta. Säga att vad som än händer så kommer vi alltid hålla ihop. Att avståndet inte kan skilja oss åt. Jag visste att han inte kunde säga det jag ville höra. Jag klarar inte av med att förlora honom. Det enda som vi kunde göra var att ta vara på denna lilla stund innan de åker. Innan allt var förbi. Hans andedräkt svepte över mitt ansikte och greppet om min nacke hårdnade när han insåg att jag inte skulle dra mig undan. Den här gången kysste han mig på riktigt. Våra läppar masserade hårt varandra. Jag lindade in mina fingrar i hans hår och han pressade mig närmre sig. Mitt hjärta bultade hårt i inom mig och jag andades häftigt. Sedan masserade han sina läppar mot mina. Att kyssa honom var tryggt. Det var bekant. Även fast det var några år sedan sist så kom jag ihåg hur det kändes. Jag gillade det. Han släppte min hand och placerade den i mitt hår. Han drog ut hästsvansen och jag kunde inte låta bli att skratta till. Bara för att rufsade han till mitt hår så att jag kände hur det stod åt alla håll och kanter.

Denna del blev ganska lång dock... hehe :P 

Kram