elinelvira

Alla inlägg den 9 april 2012

Av Elin - 9 april 2012 17:28

Andra delen 



Efter mitt lilla erkännande kändes det mycket bättre. Allt föll mer naturligt efter att jag tog upp det.  Då började vi prata om gamla minnen och händelser. Denna gång utan att diskutera och reda ut, utan för att minnas. Och det gjorde mig så extremt lycklig att han fortfarande kommer ihåg.  Okej kanske inte alla händelser… Vid det här laget så satt jag vid mina huvudkuddar och han lite längre ned vid fötterna typ. Jag hade skrattat så högt flera gånger att jag var rädd att min minsta lillebror som antagligen sov vid det här laget skulle vakna.


– Kommer du ihåg den där gången då vi började bråka vid badplatsen..? frågade han undrande.

– mm… vilken av gångerna? Vi skrattade. Jag hade blivit väldigt fnittrig efter att ha pratat om ganska pinsamma händelser ett tag.

– Men den gången i typ juli.

– Aha den gången, svarade jag ironiskt.

– Meh, men du och jag blev verkligen blev skit förbannade för någon småsak som jag verkligen inte kommer ihåg så började Jesper och Mariam också bråka på grund av det. Och ni skulle hämnas…

– Haha va? Nää vilken gång? Min hjärna gick igenom hela den sommaren i ultrarapid.

– Men när du och Mariam fick för er att eh… du vet... haha när ni… haha… Då kom jag ihåg. ”NEEEEJ MEN GUD!! Säg det inte högt!” Jag skrek av skratt ”Fy fan det hade jag glömt haha! Shit vad pinsamt och du KOMMER IHÅG DET! Haha! Ääej men gud det hade jag förträngt.” Jag fnittrade såklart som tusan och han såg på mig och skakade på huvudet medan han flinade stort.      

 – Men vi blev ju faktiskt vänner efter det i alla fall så ”hämnden” fungerade ju, fnittrade jag fram.

– Fast det var ju mest du som fick smällen. Han log retsamt och naglade mig med blicken.

– Vadå smällen? Jag kröp långsamt närmre honom.” Erkänn att du gillade det”, sa jag retsamt. Nu var våra ansikten mindre än 2 decimeter ifrån varandra. Han log. ”Jag skulle antagligen ljuga om jag sa nej… ” Han kollade mig i ögonen och de glittrade som vattenytan en solig sommardag.  Han log svagt med ena mungipan. Något i mig började banka och en varm känsla spred sig i min mage. Han var så nära mig. Nervösa leenden. Våra knän snuddade vid varandra. Adams andedräkt svepte över mitt ansikte. Den luktade mint och varmt. Härligt. Förtrollande. Varför var han så nära mig? Varför kunde jag känna doften av hans andedräkt? Vi bestämde ju för längesen att vi skulle vara bara vänner. OCH INGET MER. Mint. Glittrande vatten och mer mint. Mint och doften av dov parfym. Mint. Mint. Mint. Varför var han i min säng? Varför… varför… Vad fan heter jag nu igen? Brunt mjukt hår under mina händer. Så lent. Mint och glittrande ögon, så nära mig. Mint. Varför ser han på mig på det där sättet? Varför… Mitt hår dras ur sidotofsen. Värme. Mint. Det glittrande försvinner långsamt. Andas. Mint och värme mot mina läppar. En enda stor karusell av känslor.  Jag andas in och nu är allt som existerar smaken av mint.


Jag låg halvt ihop kurad intill honom.  Han lekte med en lång hårslinga och för att retas drog han hårt till den då och då. I gensvar slog jag honom då hårt på axeln. Ganska rättvist. Då skrattade han alltid till och kysste min panna. Så höll vi på ett tag, min tidsuppfattning är inte känt för att vara min starka sida direkt.  Jag hörde hur min lillebror gick upp till övervåningen, satte sig och knäppte på vår TV.  Och hur några gick förbi på gatan utanför. Under hela tiden låg jag så nära honom. Kände varje andetag. Om några timmar skulle han åka tillbaka till andra sidan universum. Bort från mig. Fick ont i hjärtat av bara den tanken. När han drog till i mitt hår nästa gång, slog jag inte till honom. Inte gången efter heller.

– Hallå? Lever du? Skrattade han och drog mega hårt i mina hårtoppar.

– Aje, nä jag är död.  Du drog så hårt att mitt hjärta stannade och alla hjärnceller dog, sa jag ironiskt och låssade hans grepp om mitt hår.

– Tja, det borde inte ha tagit så lång stund. Han flinade stort åt sitt eget skämt. I just gave him a murder glaze, men kunde inte låta bli att le lite åt hans självsäkerhet.  Sedan låg vi bara nära varandra och hade våra tankar på antagligen helt olika ställen. Jag lutade huvudet mot hans axel och andades in doften av trygghet, värme och nytvättade kläder. Han var så fin och den enda som egentligen visste allt om mig. Som förstår mig. Som bryr sig. ”Jag trodde aldrig att du skulle betyda så mycket för mig” viskade jag mot hans hals. Kände hur han svalde. Sedan kramade han min arm. ”Du är söt du” viskade han mot mitt hår. ”Det knäcker mig att du bort så långt borta. Du bor typ på andra sidan jorden” viskade jag tillbaka. Han skrattade

”På andra sidan jorden? Det vet jag inte, men långt är det i alla fall. Fast om jag får tillbringa tiden såhär när jag väl är här kan jag inte klaga…”

”Jag saknar dig så himla mycket” viskade jag så tyst med gråten i halsen att jag undrar ifall han verkligen hörde mig. Oavsett fortsatte han att babbla på. ”… men även fast vi är långt ifrån varandra i mellan åt, så jag tänker på dig ändå varje dag. På hur underbart knäpp du är. Jag menar du är helt psycho!!”  Han skrattade högt och drog mig ned under honom.

”Jag är inte psycho”, sa jag trotsigt.

”Du är rätt psycho” mumlade han leende samtidigt som han lindade in sina fingrar med mina. Återigen var han så nära mig. För nära? Njeä. För långt bort? Alltid för långt bort! Jag kände hur mina kinder blev rosaaktiga och hela jag blev varm av nervositet och något annat. Längtan?

”Jag älskar när du rodnar ” han strök några fingrar över min vänstra kind.

”Jag rodnar inte” mumlande jag irriterat tillbaka och försökte vrida bort huvudet från honom.

”Nähä okej, du burkar ju liksom alltid se ut såhär, eller?” skrattade han.

”Kanske det, jag gillar ju rosa...” fick jag fram. Klämkäckt. Varför, varför åh varför var jag tvungen att bli generad just nu? Adam flinade bara åt mig och fortsatte att stryka sina fingertoppar över min kind. Mitt hår låg utspritt över hela kudden och mitt ena vita linneband hade åkt ned en aning över axeln. Jag ville dra upp det men vågade inte låssa våra hopflätade händer. Hans hand lämnade min kind och följde ena sidan av min hals ned till nyckelbenet.  Där smekte hans fingrar mitt vänstra nyckelben fram och tillbaka några gånger. Jag kunde inte låta bli att skälva till och hans rörelse stelnade innan ett retsamt litet leende drog i ena mungipan. Trots det dunkla mörkret kunde jag se att hans ögon glittrade. Hans blick mötte min.

”Vad tänker du på?” frågade han lite halvhjärtat.

”Dig”




Såhär blev den andra delen, det kommer iaf en del till (HAHAHA) så jag har lite mer att skriva.


Kraam 







Av Elin - 9 april 2012 12:53


Oh my, Oh my, Alison DiLaurentis!
The truth won't stayed burried forever

 

Kraam






Elin, tjugo år med en stor förkärlek till ord och att fotografera. Läser på högskolan i ett försök att bli lite mer bildad (hade hellre varit på en strand i Grekland) ♥

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20
21
22
23 24 25 26
27
28 29
30
<<< April 2012 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Länkar


Skapa flashcards