Vet ni vad som fascinerar mig mest i världen? Människor. Kemin. Hur man kan knyta band med människor och älska dem mest i världen, medan en annan person inte kan stå ut med samma människa i fem minuter. Sådant. Det är fascinerande. Men det var mest en lös tanke som dök upp i huvudet. Inte det jag skulle skriva egentligen. Men i alla fall. Det är samma ämne.

När vi lärde känna varandra var vi små. Vi var små omogna växter som tog hjälp av varandra för att hitta oss själva. Till skillnad från andra i vår omgivning var vi kanske mogna, men vi var långt ifrån vuxna (även om vi själva gärna ville tro det). Mycket vi har gjort och sagt skäms man lite för nu. Men folk har bara skrattat åt oss och sagt att vi är underbara. En komplimang, men vi blev kanske inte tagna så seriöst. Nu har vi jobbat tillsammans för att motbevisa det - att vi har växt upp och vill visa att vi vill bli tagna seriösa, att vi är förjävla roliga och spontana, men att vi inte är de små barn vi en gång var. Vi lämnar det bakom oss. Men frågan är om vi gör det tillsammans - om det ska fortsätta såhär.

Vi kan spendera tid ihop, och då är det som att ingenting hänt. Som att vi alltid varit tillsammans. Så går det tid i mellan. Där vi tar varandra för givet. Väljer att inte se för att istället fokusera på vardagslivet tills det gör oss galna. Vi lever alla hektiska, inrutade liv utan andpauser och perspektiv. Men ni vet vad man säger. You don't know what you have until it's gone. Vi kan inte bara lita på att alla ska finnas där när vi behöver dem - vi måste alltid finnas där för varandra. Alltid. I vått och tort. Vi måste leva - såklart! - och inte slukas upp av varandra helt, det är inte det jag menar, utan vi måste bara uppskatta att vi har varandra. Daglig kontakt. Ett SMS betyder så mycket.

Samtidigt vet vi allihopa att det bandet vi har aldrig kan dra oss i sär. Våran vänskap är inte som den en gång var, trots att vi ses nästan varje helg och så. Men jag skulle aldrig kunna förlora er. Men skulle ni kunna släppa taget om mig, bara sådär?

Kraam