Vart går gränsen mellan trygghet och att ta för givet? Hur hårfin är gränsen? Hur gör man för att inte ta för givet? När tar man för givet? Ska man alltid behöva vara på helspänn, smyga på tå och vara orolig? Orolig att ingen finns där för en när man behöver dem som mest. När man är ensam. Ska man alltid behöva undra vem som kommer finnas kvar tills det är så mörkt att man inte hittar ut? Borde det inte vara självklart? Borde inte personerna som betyder allt och lite till finnas där? Eller tar man det bara för givet?

 Jag är så rädd för att ta för givet. För att tas för givet. För att ni ska tro att jag tar er förgivet.

xx