Förutom att berätta om vilken crappy dag det har varit eller aa crappy morgon. Asså herregud skäms över mig själv. Är mentalt slut, och då menar jag slut. Känner inte igen mig själv. Resten av dagen pluggade jag och filosoferade jag över livet och hur annorlunda allt är jämfört med hur jag trodde att mitt liv skulle vara när jag var 15 år. När jag var 15 och inte ännu hade börjat gymnasiet så hade jag en plan på hur allt skulle förändras, hur jag skulle förändras. Jag skulle prata mycket mer, alltid säga min åsikt på lektionerna, gå mer självsäkert, hitta värsta snygga killen och få honom att gilla mig, vara otroligt social och prata med alla osv. Och nu när jag bara har 6 veckor kvar av gymnasiet tänker jag på hur otroligt humoristisk min "mentala lista" var. Jag menar varför ens ha en lista för hur jag ska vara som person? För jag är egentligen ingenting av de där sakerna. Jag är inte sådär ubersocial för jag har svårt att lita på folk och gillar mina nära vänner, jag tycker det är mer givande att lyssna på vad andra har att säga och få en uppfattning om hur de är som person och hur de tänker (ja jag gillar psykologi, går helt rätt linje iallafall!) Sen ska man ha en åsikt och våga säga den men det är inte det jag syftar på. Det enda jag lyckades "pricka av" var att hitta värsta killen haha så lite stolt kan jag ju vara ändå (Med tanke på att jag såg killar som typ ailiens och knappt vågade prata med dem under högstadiet så har det blivit mycket progress, hahahah åh att vara 14 asså.) Ja, gymnasietiden har verkligen påverkat mig på ett bra sätt. Jag har insett att jag är som jag är, av massor av olika anledningar. Vissa saker går att ändra på, som att inte våga prata med killar. Men karaktärsdragaren, det som verkligen är jag, kan inte en lista ändra på. Och varför vill man ens ändra på sig själv så mycket?  Tycker att jag har fått en väldigt bra självinsikt och slutat vara så dömmande mot mina vänner och deras beslut, något som jag tror jag var ganske mycket förr. För som en vän ska man acceptera även fast man inte själv förstår varför en person gör som han/hon gör. Men lite tips då och då kan aldrig skada, haha. Speciellt när de helt är ute och cyklar! Det är något som jag tycker att jag lärt mig under dessa snart 3 år.

Människor går inte att ändra på, de måste i sådana fall vilja det själva. Och knappt ens då tror jag att vissa personer kan ändra på sig. Sen är det intressant hur vissa personer kommer in i ens liv och på något ofärklarigt sätt känner man sig mer förbunden till denna främlig än sin närmsta familj. Och man känner bara "WOW varför har jag först lärt känna dig nu?" Men jag tror att människor finns i ens liv av en orsak. Kanske behöver man den personen lika mycket som den behöver dig. Kanske har den personen en ängel inom sig som är sänt till dig för en orsak; för att lära oss något som vi måste kunna för att bli hela som individer eller hjälpa oss att förstå oss själva. Något som man måste göra är att lita på honom eller henne, lita på den personen och dedicera sitt hjärta i förhållandet. Relation som vänskap. Man måste lita på dem, även fast de kommer hand i hand med smärta och långa tårfyllda nätter. För deras syfte kommer att bli tydligt med tiden. Men det finns en hake: man kommer lära sig älska den här personen, men kom ihåg att de inte är din att behålla. Deras syfte är inte att rädda dig, utan att visa dig hur man räddar sig själv. Och när detta är uppnått lyfter glorian och ängeln lämnar deras kropp, precis som personen lämnar ens liv. Och så blir de en främling igen.  

Tre personer som betydde allt och lite till för mig är nu i princip främlingar. Men jag har äntligen slutat att vara ledsen över det. För jag behöver  inte de personerna längre. Deras syfte var alla olika, men de är uppnådda. Den ena var någon som jag kännde löste mina problem och stöttade mig genom tuffa tider; Men nu kan jag lösa mina egna problem och jag kan finna goda råd i mig själv. Den andra var så otroligt social och öppen; Men nu kan jag själv prata med personer jag inte känner och tycka att det emellanåt är kul att lära känna nya människor. Och den tredje personen älskade mig för den jag var när jag inte kunde ; Men nu kan jag älska mig själv. Dessa tre personer kommer jag alltid sakna, men jag uppskattar det som de lärde mig. Jag kan inte veta om det kommer komma fler som dem, eller vilka som har en ängel inom sig just nu. Det är något man inser efteråt. Men jag kommer alltid se dem som mina änglar från ovan, som lärde mig att rädda mig själv.

Långt blev det, men ibland måste man skriva av sig. Att skriva är den bästa terapin.

xx