Förstår mig inte på min kropp. Inte alls. Hela dagen har varit dränkt i stresspanikångestkänslor, totalt tryck över bröstet och jag har fått sitta och andas djupa andetag för att huvudtaget fungera. Förstår inte. Nej, jag fattar verkligen inte vad jag är så jävla stressad över. Stressad över allt som måste göras vill jag tro. Ändå tror jag att stressen beror på de kaosartade känslorna som uppstår över att tiden går så fort, men ändå så långsamt. Att livet bara glider förbi mig. Att jag inte längre vet varför jag gråter om kvällarna.

xx

Måndagkväll. Inte vilken måndagkväll som helst. Den nittonde augusti tjugohundratretton. Igår var det min 18 års dag. Jag fick äntligen bli 18. Den blev inte precis som jag hade hoppats på, men i det stora hela umgicks jag med några av de finaste personer som finns. Och ibland är det bra nog. Fick även en superfin present av min pojkis. Bästa du! ♥ Sedan, precis som den började, fick jag gosa ner mig i världens mysigaste famn. Kan även tilllägga att festen blev lyckad, inget gick sönder, knappt nån mådde dåligt och vi höll på fram till klockan 3-halv 4. Score!

När den här sommaren började var jag trasigare än jag varit i hela mitt liv. Jag trodde att jag var stark och mådde bra. Jag åkte till landställen, omringade mig konstant med människor och njöt av varenda sekund. Levde. Såg. Upptäckte. Jag satt på en gräsmatta och sa högt att fyfan vad jag älskar livet. Sen åkte jag hem och gick käpprätt in i en betongvägg. Det var ett bevis på att man måste läka för att kunna bli hel. Jag visste bara inte hur.

På några dagar ensam med mina tankar var det dags att försöka tussa ihopp känslorna med tankarna och hitta sin egna väg ut genom den enorma skoltröttheten, nån slags konstig depression och den djupa ångesten inför livet. För när allt kommer omkring är livet bra underbart! Den här sommaren går till historien som kanske den bästa någonsin. Jag har aldrig haft såhär roligt! Jag har skrattat så jag har haft ont i käkarna, varit så lycklig att jag nästan blivit irriterad på mig själv och jag har mått så bra att jag undrat om det ens är möjligt att känna sådär. Glädje, lycka och fylld av inspiration. Jag har fått spendera hela sommaren med en människa som är så otroligt okomplicerad, härlig och levnadsglad. En människa med passion och driv för det han gör, en som får en idé och ser till så det blir verklighet. En person med kämparglöd och med otroligt stort hjärta. En person som hjälpte mig ut ur den där tjocka dimman. En person som ser det som en självklarhet att jag "kan allt". Och jag som alltid sett mig själv som något bottenskrap som man kan tussa runt där det behövs för utfyllnad, kände mig för första gången helt plötsligt viktig, bra och genuint omtyckt. Sen att att ha en liten groda på den hela är inte fel det heller. Att få höra att man är bra, fantastisk, det kan vara något utav det mest värdefulla som finns. Ni är så värdefulla för mig, ovärderliga. Tack för att ni finns. Tack för allt. Jag kommer aldrig kunna tacka er nog.

Den här sommaren har varit helt galen! Det är det som är så läskigt. Jag har läkt, jag känner mig hel. Men vad gör man när den personen som håller en samman inte kommer finnas där varje dag under en lång tid? Om jag börjar gå sönder igen, kommer jag då klara av att  läka mig själv? Det finns dagar jag tvivlar, dagar då jag går sönder av själva tanken på att vara utan dig. Men det du har bevisat för mig om och om igen (även fast jag säger att du har fel) att jag kan. Jag kan nog faktiskt! Jag är stark och så länge jag omger mig med människor jag älskar och som älskar mig, så kommer jag klara av det här. För jag kan. Det är väl dags nu att stänga fönstret. Att tända lite ljus och ladda inför höst. Med stärkt självförtroende, värmt hjärta och ny energi. Framförallt är jag fylld av inspiration. Inspiriation till att aldrig ge upp, till att kämpa för det jag vill och en nyfödd tro på att jag kan. Vill jag någonting tillräckligt mycket så kommer det att gå. Att ge upp finns inte på kartan. Det löser sig. Man får köra på feeling. Vi fixar det. Många bra saker har jag fått lära mig. Hej då sommaren 2013. Tack för allt du lärt mig och för att du läkt mig. Nu går jag med huvudet högt in i hösten

♥

Ibland så, iband så är livet helt perfekt. Dock vet jag att den fasaden snart kommer rasa och jag vill inte ens tänka på de hemska saker som kommer hända. Därför njuter jag som jag aldrig njutigt av min tillvaro just nu. Är så himla himla lycklig för tillfälligt. I höst kommer ordet "lycklig" nog inte finnas med på bloggen, av en rad olika anledningar såklart. Kan inte sommaren vara föralltid? På sommaren känns allting mycket enklare. Kan jag inte alltid få vara såhär lycklig? Varför måste allt ta slut? Varför måste människor försvinna ur ens liv? Vad är meningen med det? Vad är meningen med livet, om dem man älskar dör?

Idag har jag solat (!!) fast bara i någon timme för sedan kom fluffiga moln och förstörde. Så då blev det Sims haha. Vi firade Mickan idag också, även fast hon fyller år på Torsdag. Imorgon ska jag och Sara shoppa på dagen sen blir det tjejkväll med Sofia, Bianca, Ellen & Nea på kvällen. Så tagg.

Goooomorrn'!

Hej bloggisen har verkligen verkligen försökt plugga, och det har gått helt okej. Ska försöka få A på ledarskapen imorgon men har insett att jag blir gald för ett B i slutbetyg också. Har mest tänkt på annat, det har varit lite av en sån dag. När tankarna varndrar i tid och otid.

Tid. Jag är inte tidspessimist och verkligen inte tidsoptimist, men någonstans där i mellan. Jag vill ganska ofta att klockan ska gå fortare men jag önskar att tiden gick saktare. Tid. Jag får ofta höra att jag måste sluta vara så fixerad vid tid. Jag har en nästintill tvångsliknande vana att räkna tid och datum. År, månader, veckor, dagar, timmar och minuter. Räknar, framåt och bakåt, minns och längtar. Du måste ju leva i nuet! Men det gör jag. Ibland är det inte så kul bara. Ett utav mina nyårslöften var att sluta räkna. Sluta fokusera på det som varit och det som kommer. Att istället leva i nuet och lé åt det som hänt istället för att räkna. Det gick ganska snabbt åt helvete. Nu har jag slutat försöka. Jag tror nämligen att det handlar om mitt kontrollbehov. Jag kan inte kontrollera tiden. Punkt. Det går inte att varken spola tillbaka eller framåt. Tiden är. Punkt. Så mitt enda sätt att kontrollera den är att räkna. Räkna åren, månaderna, dagarna, timmarna, minuterna. Att göra det relativa begreppet tid till något konkret. Något som jag kan räkna och hålla tag i. De där månaderna och dagarna. Räkna dem, hålla fast dem och luta sig mot dem för att ha något att kämpa mot, med, för. Något konkret för att inte tappa greppet.

Det kanske likväl handlar om att jag alltid haft ett svårt förhållande till förändringar. Eller snarare förändringar som leder till seperationer. Att slänga saker, att byta ut saker, att lämna saker. Seperationsångest i allra högsta grad. Jag hatar att säga hej då. Hatar i den grad att de värsta mardrömmarna jag haft ofta handlar om att människor försvinner ur mitt liv utan att jag fått en chans att hejda ett farväl. Jag vill inte säga hej då. Jag vill hålla kvar, hålla hårt och veta att vi inte kommer falla isär. För jag drömde att du försvann utan att ta förväl och jag tror inte att mitt hjärta skulle klara av om du gjorde så.

Det spelar ingen roll hur ofta min hjärna upprepar orden fäst dig inte, fäst dig inte, fäst dig inte, för till slut händer det ändå. En detalj i vardagen som jag inte visste att jag saknade men nu inte vet hur jag ska leva utan. Så jag står där som en fumlig idiot och vill säga allt på en gång men får inte fram någonting utan bara ler lite tafatt i ett hopp om att du inte släpper mig så lätt. I mitt huvud är orden så desperata att jag undrar om det är min hjärna som spelar mig ett spratt eller om jag behöver dig, er, så fruktansvärt mycket. Kanske är det bara illusionen av en trygghet.

Trygghet. Trygghet är ett annat begrepp i det hela. Jag tycker, som det flesta andra, om trygghet. Värmesökare. Jag är trygghetssökare på det sättet att jag älskar att kasta mig utför stupet för att se om det som lurar nedanför branten är en varm plats att återkomma till. Inte bekvämlighet, men tryggt och välkomnande. Jag är nyfiken. Nyfikna personer har en tendens att bränna sig då och då. Då ryggar vi tillbaka och söker en öppen famn. Finner jag en öppen famn kräver jag den inte ständigt. Men jag vill veta att den finns. En trygghet. Så du kan ju inte lämna mig när jag behöver dig som mest.

Tid. Trygghet. Seperationer. Jag kan inte kontrollera det. Men ändå händer det. När tryggheten försvinner börjar jag räkna tid. För att på något sätt blir det konkret; du fanns och jag vill att du ska fortsätta finnas i mitt liv.

Kraam och önska mig och mina vänner lycka till!

Man försöker vara glad. Man försöker vara positiv. Man försöker hinna allt. Helst ska man vara snygg, trevlig, artig, rolig, vältränad, smart, utvilad, duktig i skolan och social. Helst ska man vara allt detta varje dag. Och så går man upp på måndagmorgonen och verkligen FÖRSÖKER. Man fixar sig, äter en stor god frukost, går med hunden, försöker tagga till inför dagen bara för att försöka lite extra sådär på morgonen. Men ibland så går det faktiskt inte, och då slutar det bara med att man sliter upp närmsta bok ur väskan, powerwalkar hem i för mycket kläder och snö bara för att rensa och sedan dränker sig i tankarna. Bara för att koppla bort ALLT. Jag vill ju. Jag kan ju. Jag är ju glad, trevlig, artig och social. Vältränad och utvilad desto mycket mindre, rolig, snygg och smart är väl upp till andra att bedöma, men jag försöker ju. Sen inser man bara gånger tusen att man inte räcker till ändå. För jag orkar inte dränkas i negativa kommentarer det första som händer när klockan slår 09:00, jag orkar inte le som en sunshine girl när människor jag aldrig pratat med och aldrig kommer att prata med igen är otrevliga, och jag orkar definitivt inte försvara allt jag gör. Ibland så ORKAR MAN HELT ENKELT INTE. Blä vilken jobbig dag. Själva dagen i sig med kompisarna i skolan var kul, men herre. Min mage har en såndär konstig känsla, känslan av ångest. Har ni haft den? Så det gör riktigt riktigt ont? Om ni inte grimarserade där så vet  ni inte vad jag pratar om. Har mer plugg än vad jag orkar med just nu, för jag får ångest för att jag har ångest. Kul. Tog iaf mina pollen mediciner. DET HJÄLPTE! Underskatta aldrig droger. LOL. Nej men det hjälper mig verkligen att överleva våren. Ska plugga lite Svenska innan jag ger upp. Får komma nästan oförberedd till Svenska redovisningen imorgon för jag tror jag kommer svimma snart. Hälsan går ju före allt!

Vill njuta av livet med bästa vännerna! Bild från Singö i sommras

Kraam

Söndagkväll och jag sitter här och ler åt hur lyckligt lottad jag är. Vintern har varit lång och jobbig, jag har förlorat mig själv en miljard gånger och varit så frustrerad i en smärre identitetskris att jag bara stirrat upp i taket utan att veta varken ut eller in, men på något sätt har jag överlevt det också. Alla gör vi fel och ibland måste saker och ting gå åt helvete för att kunna bli bra igen, lite så. Den senaste tiden har mycket bara känts bättre och bättre, och nu känns allt himla bra faktiskt! Och trots att det har snöat (!!! SCREW YOU, Sverige!) idag så är våren på ingång. Äntligen. Idag och de övriga dagarna under lovet när vi umgåtts har jag tittat på mina fina vänner, alla med sin egen stil och sin egen personlighet, och fick bara en uppenbarelse om vilka fantastiska tjejer det är jag umgås med. Vi alla går igenom våra draman och olika relationer här i livet, men vi har varandra att luta oss mot. Vi är alltid där, på ett eller annat sätt. När vi lärde känna varandra var vi små osäkra ungdomar och men vi har utvecklas pågrund av varandra. En dag kommer vi ta en fika på en uteservering i solen och vara unga kvinnor, om man kan kalla sig det när man är cirkus 20, och titta på varandra och tänka att vi klarade det, vi klarade faktiskt det. Tonåren, gymnasiet, förhoppningsvis några övriga mål också... Jag har tänkt mycket på det; Jag känner ingen perfekt person, inte en enda. Bara riktigt riktigt bristfälliga personer som fortfarande är värda att älska. För vi är ett gäng tjejer som skrattar åt de dummaste sakerna, dansar fram i korridorerna, håller om varandra i tuffa tider och drömmer vilt om den okända framtiden. Ja, jag är verkligen lyckligt lottad. Nog är det mysigt att skriva om glada och filosofiska saker men nu är det dags för en söndagsblogg!

Måndag: Engelska prov (helveeeteeee)

Tisdag: Psykologi fördjupningsupsats in, svenska redovsining "Romantiken", Svenska upsatts Stolthet & Fördom

Onsdag: Svenska prov i litteraturhistoria

Torsdag: ANDAS! Gymma. Kanske träffa Gabbe.

Fredag: CHILLA SOM FAN! Tiildaaaaaa?

Lördag: No idea yet, spontaniouse (lol vet att det inte stavas så) mys/chill/ fäzt maybe

Söndag: Plugga.

Om jag överlevde vintern i år igen, så ska jag nog klara av denna vecka! Ni ska nog se. Bara några sömn - och dusch lösa dagar och nätter.... Har nämligen kanppt börjat på något av det som ska in de kommande dagarna (lite svenska och psykologi dock!)

Happy, Free, Confused and Lonely at the same time ♥

Kraam