“I write a lot of songs about love and I think that’s because to me love seems like this huge complicated thing. But it seems like every once in a while, two people get it figured out, two people get it right. And so I think the rest of us, we walk around daydreaming about what that might be like. To find that one great love, where all of a sudden everything that seemed to be so complicated, became simple. And everything that used to seem so wrong all of a sudden seemed right because you were with the person who made you feel fearless.” 

-Taylor Swift, Speak Now Tour             

Stopp. Paus. Spola tillbaka. Paus. Andas. Så. Vilken jävla dag.

Jag skrev ett långt inlägg för cirkus en timme sen men var duktig nog att radera alltihopa. Ibland är det bra att skriva för att reda ut tankarna om vad som egentligen pågår där inne, men vissa saker ska man bara inte publicera. Inte för att ni hade varit intresserade av att läsa det heller kan jag poängtera. Men det har hänt bra saker idag. Som äta muffins hos Binkis med tjejsnack och sluta mycket tidigare än vi brukar. Och mindre bra, typ att jag varken har pluggat eller gjort några av de andra sakerna jag tänkt göra. Hur kan jag slutat bry mig helt plötslig? Det är jue lite spännande faktiskt! Men är det inte spännande det här, vilka människor man dras till att våga öppna sitt hjärta för när allting är kaos? Vilka man litar på? Ibland tänker jag tillbaka på första mötet med vissa människor. En del minns jag tydligt. Andra suddigt. Du smetade en jäkla mums-mums i handen på din kompis, men hjälpe till att ta bort det efteråt och det speglar hela din personlighet. Sen du, vi gick i parallel klass i flera år men jag minns inte hur vi möttes första gången och jag trodde verkligen inte att du skulle bli mitt paraply i svåra lägen. Du, vårt möte minns jag tydligt, det var inte så länge sen, jag tyckte du var söt men jag hade helt fel om din personlighet, vilket jag är glad för. Du, du vände dig om och log mot mig av ingen anledning. Du skrattade lite för högt den där första dagen. Och du har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Och nu går jag till er för att ni är de enda jag litar på och de enda jag kommer att sakna. Ni är de enda som fått mig att tro på mig själv och sett mig för den jag är. Tillsammans har vi kunnat räcka finger åt alla som är dryga och sett igenom dem. Ni har gått igenom det jag går igenom och där hittar vi en bra balans - en balans till en väldigt konstig och säkerligen egentligen opassande vänskap. Men vi har väl aldrig brytt oss om vad de tycker och tänker egentligen? Det är därför vi är som vi är, skulle jag tro. Ni är de finaste jag vet, sluta aldrig vara er själva. Måste också säga att jag har kollat på nya PLL och ord är överflödiga. SPENCER ÄR MED I FUCKING A-TEAM!!!!!  Le dör.

Tack gode värld för att det är fredag imorgon.

Kraam

Tänk, snart är det dags för studenten och sen att välja högskoleutbildning. Snart och snart, men tar studenten om 1 år och några månader. Det låter ju väldigt långt fram i tiden och mitt liv kommer vara helt annorlunad om 1 år. Men för ett år plus några månader sen gick jag i början av 1:an och det var ju typ... förra veckan. Eller? Jag har kollat runt i lite olika tidningar som mormor gav mig för nån dag sen, stora rubriker med ord som "DIN FRAMTID VÄNTAR PÅ DIG" och "HÖGSKOLEUTBILDNINGAR 2014-2016" i blockbokstäver pryder omslagen. Men desto mer jag bläddrar desto mer blir jag mer och mer förvirrad, hade snarare hoppats på mottsatsen. Inte för att jag egentligen förväntar mig att en snilleblixt ska landa i min hjärna och att jag helt plötsligt kommer på att "aha! det är det här jag ska göra!" Nä, inte riktigt så naiv är jag. Men det vore ju kul, om det kunde funka så. Nånstans försöker jag också påminna mig själv om att man inte behöver jobba med ALLT man älskar och tycker om. Isåfall skulle jag vara en sjungandes, spontandansande, författar-lärar-makeupartist-ritande-psykolog. Och det finns ju tyvärr inget sådant yrke... När jag skulle välja gymnasium påpekade alla runt omkring mig att det här valet absolut inte var permanent. Jag kunde ändå bli vad som helst… Dock känns nästa val något viktigare och lite mer beslutande. Visst kan jag forfarande kanske bli något annat än vad min examen säger. Men om jag pluggar 3-5 år hoppas jag verkligen jag vill och kan jobba med det sen. Och utbildad vill jag bli!

Så nu ska jag bara komma på vad jag ska göra med resten av mitt liv. Ni då?

Eller så hamnar jag såhär; 30 bast, sitter och dricker vin på kvällarna med en dansande illaklädd inneboende och Taylor Swift  som enda sällskap. Det är inte omöjligt.

Kramis

Fredag, du arma fredag. Och snacka om en intensiv dag. Visserligen myste jag lite under för middagen med Tv och en supergod frukost. Men sen bar det av till stan med Tilda. Hon köpte btw den snyggaste skinjackan ever, ahaha så avis. Men jag hittade en fin tröja och lite undisar. Nice. Efter lite lunch och yogurt glass begav vi oss hem där vi tog allmänt vidriga bilder och såg nått sjukt program på SVT play (hahahah dör fortfarande lite) Hon åt även här och såklart ska det alltid vara så himla random samtalsämmnen. Min familj är knäpp säger jag bara haha. Tilda åkte för nån timme sen så nu är jag ensam. Usch, har märkt att jag alltid blir ledsen av att vara ensam nuförtiden. När jag var mindre älskade jag att vara själv, jag ville vara själv då och då. Undrar varför det kan ha ändrat sig. Eller så är det bara så att när man vet att alla ens vänner hittar på massa skoj saker och man inte är bjuden eller bara inte är där, det är då man känner sig ensam och blir ledsen? Jag vet inte. Antagligen. För just nu är några på fest, bortresta och med sina pojkvänner eller andra vänner. Då blir man ensam kvar liksom. Tråkigt att sitta ensam på lovet OCH en fredag dessutom men aja antar att man får lov att känna sig lite utanför ibland. Äsch detta blev meningslöst haha har ingen point bara massa känslor. Kommer ändå bara ligga och känna mig ensam hela kvällen... Ska i alla fall mysa med mina true friends nu ♥

♥

Kraam

Hela jag doftar fortfarande precis som du. Inte mina kläder, utan jag. Mitt hjärta. En slingrande och brutal påminnelse om att du inte är här med mig. Blir gråtfärdig bara av tanken på att jag inte få se ditt leende på en evighet, nu igen. Kanske kommer gråtfärdigheten av något annat också. Skuldkänslor? Antagligen. Varför är du så förstående? Om du inte varit så himla omtänksam och gullig skulle jag börjat gråta där i mörkret. Men du höll mig bara tätt intill dig och viskade hur mycket du tycker om mig. Hur fin jag var. Fick just det finaste messet från dig. Allt känns lite bättre nu. Men saknaden går inte att beskriva.

GODMORGON! Kan man börja dagen bättre än med att få sova ut ordentligt, utan att väckas av väckarklocka, se att solen strålar in genom fönstret och dessutom ha fått SMS från Kåmpis om en sjukt rolig grej?! I think not! Bara det att så var INTE min morgon. Den var bättre (trots att jag låg vaken till halv 4 och vaknade vid 8) Lördag, lördag, lördag. Och ÄNTLIGEN Lov. Underbar känsla. Taylor Swift sjunger i högtalarna och utanför fönstret är det solsken. Härligt. Fast jag ha inga planer på att gå ut. Dessutom har vädret bestämt sig för att gå från påbörgningen till underbar vår till VINTER igen. Snö. SNÖ! Jag är mycket besviken på vädret. Man gör inte såhär! Suck. Kanske blir lite PLL och datortid idag. Har liksom inget bättre för mig, fett sad.

Kraam

I don't know why, it's not like we used to see each other every day, but I miss you. Not seeing or speaking to you for months makes me crazy. But it also makes the details clearer. The little things that I miss about you. How I can see when you're picking a certain memory out of your brain, how your entire face makes that cute crumbling thing, furrowing your brows. You pinching my neck to get my attention instead of saying my name, because that's how you do it, just being your weird normal self. The face you do when you're listening intensely while getting asked a question, first frowning and then making your eyes big, your mouth seconds from bursting into laughter. How you just shine, like lightning a fire, when you do something you're passionate about. How you always stand so close when we talk. Always taking time, always asking, always caring, always listening... even to those little things

Ett sådant där dokument som skapades en måndagnatt i oktober när jag inte kunde sova och livet var jobbigt och konstigt och svårt och hela kroppen var fylld av saknad. Sådant som man hittar en söndagförmiddag i januari när man inte alls letar efter det. Nu är det visserligen inte hela texten. Helt jäkla självutlämnande ska man ju inte vara. Men bara ett utav alla dokument som egentligen sammanfattar hur mycket jag älskar detaljer om människor. Okej, moving on. Igår var helt enkelt perfekt. Men det får jag sota för idag. Shit vad lite jag sov, kunde verkligen inte sova för jag var så lycklig. hahah för omväxlings skull. Därför har heller inget plugg blivit gjort men äsch kolla film med mamma är också bra. Annars kom jag just på att det är söndag, och jag har visst en tradition på söndagskvällar... söndagsblogg!

Måndag: Calle har namnsdag♥

Tisdag: PRETTY LITTLE LIARS! ♥

Onsdag: Svenska uppsats skrivning halva dagen, Engelska text in. Plugga matte.

Torsdag: Antagligen plugga och SE PLL avsnittet (Onsdagar är alltid sååå stressiga, le sigh)

Fredag: leka nån? Yaadaa saknar dig

Lördag: Melodifestivalen WIIE! Man måste nörda ♥

Söndag: Sova i flera år. Sen plugg.

Nu ned och se filmen, cheers!

Kraam

Varför blir aldrig nånting som man tänkt sig? Skulle behöva att tillvaron flöt långsamt framåt, som en klar sommarbäck, än denna kaosade vårfors. Behöver mer harmoni. Men hur fan lever man i harmoni?  Har inte gjort nånting idag och det jag gjort har inte blivit lyckat. Jag vet inte om jag är nedstämt eller deprimerad. Jag menar jag är inte ledsen. Men jag är inte exakt lycklig heller... Jag kan skratta och skämta och le under dagarna, men ibland när jag är ensam på natten då glömer jag hur allt det där känns. Hur det känns att vara glad. Allt känns bara meningslöst. Känner mig så ensam. Oavsett när de säger att de alltid finns där för en... varför är de då inte det? Jo, för ord betyder ingenting.

Ska fira låssas jul sen bege mig mot Sophie där lite kompisar är. mys.

Kraam

Alla kommer nån gång i sitt liv upptäcka att konversationer är bäst klockan 4 på morgonen. Desto tyngre ögonlock, desto uppriktigare ord. Nu vet ni. Började dagen med att ta lite blodprover på vårdcentralen. Det gick bra innan och under. Funderade inte på det så mycket eftersom jag inte ville bli rädd och skrämma upp mig själv. Men eftersom jag inte fick läcka min panikångest innan som jag alltid brukar så hände det nått efter. Jag hamnade i chock. Helt sjukt det har aldrig hänt förut. Grät och skrattade och kallsvettades och blev blek sen snabbt rödblossig i ansiktet och hade svårt att fästa blicken. Kände knappt igen min egen röst. Den pratade på automatik. Mamma visste inte om hon skulle skratta eller tycka synd om mig hahah. Jag förstår henne.

Efter skolan gick jag av vid Centrum och fixade lite grejs. Väl hemma var jag tvungen att gå med min Voff i snölandskapet på en promenad. Kall och blöt och frussen duschade jag och läste sedan i Engelska boken, Tuesdays With Morrie. Otroligt fina reflektioner över livet och vad som verkligen betyder något. Dock har jag lite kvar eheh och den ska vara klar till imorgon. Tack högremakter för sovmornar! Medans jag vässade mina matlagningsskills med att koka nudlar till middagen (Var Home Alone tills 8) tänkte jag lite. Jag är alltid så rädd för allting. Inte bara saker som sprutor eller mörker, utan även att bli lämnad eller sviken eller sårad. Min absolut allra största rädsla är att bli lämnad, vara ett andrahandsval, bli bortglömd. Jag har svårt att släppa in människor i mitt liv eftersom jag hela tiden tror att de ska lämna mig. Jag är dålig på att släppa taget. Är nog lite fyrkantig och vill ha saker som de är. Ha tryggheten på max. I hela mitt liv har jag sagt till mig själv "Sluta vara så rädd" Har försökt gömma min rädsla och lagt ned tid på att fundera varför jag känner som jag gör. Men det är först nu jag inser hur dumt det är. Sluta vara rädd. Det är som att säga "Hoppa inte undan när någon är påväg att slå dig i ansiktet" eller "Rygga inte tillbaka av eldens varma lågor" eller "Sluta blinka". Sluta vara människa. Jag är rädd, du är rädd och vi kommer alltid vara rädda. Det är så det ska vara, det är meningen. Nu vet jag vad borde ha sagt till mig själv istället... "Var rädd, va livrädd, men gör det ändå!"

Blev ett långt Tisdags inlägg, så det ska va!

Kraam