elinelvira

Inlägg publicerade under kategorin Tankar & Inspiration

Av Elin - 19 november 2012 23:24


To me, fearless is not the absence of fear. It’s not being completely unafraid. To me, fearless is having fears. Fearless is having doubts. Lots of them. To me, fearless is living in spite of those things that scare you to death. Fearless is falling madly in love again, even though you’ve been hurt before. Fearless is getting back up and fighting for what you want over and over again… even though every time you’ve tried before, you’ve lost. It’s Fearless to have faith that someday things will change. Fearless is having the courage to say goodbye to someone who only hurts you, even if you can’t breathe without them. I think it’s Fearless to fall for your best friend, even though he’s in love with someone else. And when someone apologizes to you enough times for things they’ll never stop doing, I think it’s Fearless to stop believing them. It’s Fearless to say “you’re not sorry”, and walk away. I think loving someone despite what people think is fearless. I think allowing yourself to cry on the bathroom floor is fearless. Letting go is fearless. Then, moving on and being alright…That’s fearless too. But no matter what love throws at you, you have to believe in it. You have to believe in love stories and happily ever after. Because I think love is fearless.





Kraam

Av Elin - 2 november 2012 15:09


De senaste året har de jag kallat mina bästa och mest älskade vänner ljugit, svikit, pratat bakom ryggen på mig och lämnat mig när jag behöver dem som mest. Är det mitt fel alltihop? Har aldrig tänkt på det på det sättet. Det händer ju bara mig, tre olika vänner, så vems fel är det annars? Mitt. Är jag verkligen så lätt att bara lämna? Glömma bort? Att köra över? Trodde jag hade gjort en större inverkan i de här personernas liv. Tydligen inte. Jag säger ifrån när jag inte tycker något är okej, är ärlig. Man har ju lärt sig att ärlighet varar längst. Börjar dock tvivla på det. Ligger i min säng och gråter. Vet inte vad jag ska göra längre. Förlorar bara de som jag älskar så innerligt. Ska det vara såhär när man är tonåring? Måste man tjata sig till vänskap?


Du, du lämnade mig. Flyttade härifrån. Den person som verkligen och genuint brydde sig om mig. Som älskade mig. Och som jag visste älskade mig för precis den jag är. Det är viktigt att veta det. Men du har sårat mig för många gånger. Sen ljög du om något så stort att jag inte vet om jag kommer kunna lite på dig igen. Kan jag? Men jag älskar dig fortfarande. Herre gud så jag älskar dig. Vet inte hur jag skulle säga det till dig. Inte så du tolkar det på något töntigt "jag vill ha tillbaka dig och vi ska vara tillsammans för alltid" sätt. nej, utan enkelt och rakt. Jag saknar din närvaro i mitt liv. Jag saknar att du alltid fanns där för mig. Jag saknar min bästa vän.. But I don't know how to be something you miss..


Sen andra du, hur kunde du bara gå? Vänskap i 7 år är något ovanligt. Du vågade aldrig vara ärlig mot mig. Är det mitt fel, för att jag var så bestämd och kanske rätt självisk, eller ditt, för att du aldrig stod upp för dig själv och inte vågade se vår vänskap som något äkta? Men det var du som lämnade mig.  Jag ver fortfarande egentligen inte varför. Så nu är det jag som lider. Jag tänker på dig varje dag ska du veta. Kommer ihåg skämt eller platser vi delade. Önskar jag såg att du inte mådde bra för länge sen. Du var den jag berättade allt för. Vet du det? Du var som min andra halva. Jag vet att jag sårat dig också, men jag skulle aldrig lämna din sida ifall du bad mig att inte göra det. Jag bad dig. Du gick, utan att ens kolla bakåt. Var det verkligen så enkelt?


Sen sist. Har jag redan förlorat dig? Eller ska jag fortsätta kämpa? Du kämpar inte för mig. Har aldrig kännt att du gjort. Du blir bara arg när jag är ärlig mot dig. Varför? Varför kan du inte bara vara ärlig mot mig? och dig själv? Visst du har sårat mig så sjukt mycket, men jag kan glömma allt det där. Bara du är berädd att kämpa lite du med. Jag vill inte förlora dig. Är inte berädd att släppa dig. Vänskapen vi hade i början var nog det mest äkta och finaste jag haft med någon. Men du vet inte om du känner likadant. Du vet aldrig någonting längre. Tror du inte vet vem du själv riktigt är. Jag vill så gärna hjälpa. Men jag kan inte göra så att du inser hur mycket jag är berädd att göra för dig. Det måste du inse. Och när du hela tiden väljer bort mig, förstår du hur ont det gör? Förstår inte vad jag har gjort mot dig som är så hemskt att du valde bort mig så enkelt? Jag skulle aldrig välja bort dig. När jag sa att det är skillnad på att vara egoistisk och att tänka på sig själv i vissa lägen, menade jag inte att du är egoistisk. Jag tror bara att du blandar ihop dem lite. Vet att vi bråkar ganska mycket just nu. Men det är för att jag säger ifrån. Vet du varför? För att jag bryr mig om dig! Jag kommer snart inte längre finnas där om du inte visar lite intresse i mig, nån gång kommer jag inte orka mer. Orka att bli sårad av den som betyder mest för mig. För jag tror aldrig på riktigt att jag betydde mest för dig... om jag gjorde det, varför gör du bara såhär mot mig? Kan vi inte bara prata om det?


Vet inte vad jag ska dra för slutsatser av det här. Trårarna rinner ned för kinderna. Går inte att sluta. Vill bara ändra på mig själv. Ändra på er så ni förstår hur mycket jag önskar att ni bara kunde förstå. Ändra tiden. Vill tillbaka till 9:an när jag fortfarande hade er. Jag förstår inte massa fina svåra ord eller varför ni försvinner längre och längre ifrån mig. Men oavsett hur mycket ni sårar mig, så kommer jag alltid finnas där för er. (vet inte om det är bra eller dåligt) Jag vet att jag är rätt bossig och måste alltid få min vilja igenom. Men ett ord jag värdesätter högt är lojalitet. Det är ett enkelt ord med stor innebörd. För jag tror inte man bara kan sluta älska nån. Antingen älskar man någon, eller så gjorde man aldrig det från början. Och jag älskar er så mycket.



Tumblr_m8xv11chay1rwmzpzo1_500_large



Kraam



Av Elin - 11 juli 2012 16:45

Vet ni vad som fascinerar mig mest i världen? Människor. Kemin. Hur man kan knyta band med människor och älska dem mest i världen, medan en annan person inte kan stå ut med samma människa i fem minuter. Sådant. Det är fascinerande. Men det var mest en lös tanke som dök upp i huvudet. Inte det jag skulle skriva egentligen. Men i alla fall. Det är samma ämne.

När vi lärde känna varandra var vi små. Vi var små omogna växter som tog hjälp av varandra för att hitta oss själva. Till skillnad från andra i vår omgivning var vi kanske mogna, men vi var långt ifrån vuxna (även om vi själva gärna ville tro det). Mycket vi har gjort och sagt skäms man lite för nu. Men folk har bara skrattat åt oss och sagt att vi är underbara. En komplimang, men vi blev kanske inte tagna så seriöst. Nu har vi jobbat tillsammans för att motbevisa det - att vi har växt upp och vill visa att vi vill bli tagna seriösa, att vi är förjävla roliga och spontana, men att vi inte är de små barn vi en gång var. Vi lämnar det bakom oss. Men frågan är om vi gör det tillsammans - om det ska fortsätta såhär.

Vi kan spendera tid ihop, och då är det som att ingenting hänt. Som att vi alltid varit tillsammans. Så går det tid i mellan. Där vi tar varandra för givet. Väljer att inte se för att istället fokusera på vardagslivet tills det gör oss galna. Vi lever alla hektiska, inrutade liv utan andpauser och perspektiv. Men ni vet vad man säger. You don't know what you have until it's gone. Vi kan inte bara lita på att alla ska finnas där när vi behöver dem - vi måste alltid finnas där för varandra. Alltid. I vått och tort. Vi måste leva - såklart! - och inte slukas upp av varandra helt, det är inte det jag menar, utan vi måste bara uppskatta att vi har varandra. Daglig kontakt. Ett SMS betyder så mycket.


Samtidigt vet vi allihopa att det bandet vi har aldrig kan dra oss i sär. Våran vänskap är inte som den en gång var, trots att vi ses nästan varje helg och så. Men jag skulle aldrig kunna förlora er. Men skulle ni kunna släppa taget om mig, bara sådär?



Kraam


Av Elin - 2 juni 2012 20:03

 

Jag tror att människor finns i ens liv under en period av ens liv av en speciell anledning. Ingen är där bara för att, alla människor finns i ens liv för att de kommer att ha en inverkan på ditt liv. Ìbland är det av en bra orsak, ibland en mindre bra. Men oftast är det för att lära oss en läxa som samlas i vår väska på livets väg. Det låter djupt och krångligt, men jag tror att det är så. För ett tag sedan hörde jag att "man inte kan växa ifrån varandra i vår ålder". Jag håller inte med. Det är nu man framförallt växer ifrån varandra. Tar olika stigar och vägar i livet. För mig och många av mina vänner har den senaste tiden handlat om att lära känna sig själv och vad man vill med sitt liv. Vi funderar fortfarande, och kommer att fundera kanske tills vi dör, men vi har tagit det första stora steget.


Det är nu livet börjar på allvar, därefter känslorna. Den värsta känslan är att älska och avsky någon på samma gång. Och det är svårt att se hur allt förändras när man desperat vill ha det som det var förut. Samtidigt är det skrattretande och korkat att vilja ha allt men ingenting på samma gång. Man vill släppa taget, men det går bara inte. Dem som man älskar allra mest skjuter man iväg trotts det enda man vill är att ha dem vid sin sida. Det är otroligt smärtsamt att se tillbaka och inse att allt har förändrats och att det aldrig kommer bli som det var.


Man växer ifrån varandra. Det är ett konstaterande. Alla har sin egen väg att vandra. Saker som man hade gemensamt kanske inte alls stämmer längre. Man förändras. Någon man brukade kalla för sin bästa vän har hittat andra vänner. Det konstiga är bara hur fort det kan gå från att man känner en person utan och innan till att man inte vet någonting om personen över huvudtaget. Kanske vi aldrig kände varandra på riktigt.



Cause now you're just somebody that I used to know.





Kraam







 

Av Elin - 9 maj 2012 23:05

Händer och Fötter Sverige? Har varit en typiskt Onsdag men trötter flumm och massa messande. Haha!  Jag skulle kunna skriva ett kort inlägg om att "hej, min dag var bra, mat är gott, snart ska jag sova!". Det är väl det som lockar. Men det får jag ju inte ut något av. Så nu kör vi... all in.


Det här året har jag hittills gjort mer galna, och kanske smådumma, saker än jag lyckades med under hela förra året. Och det rullar på. Kanske handlar det om att jag bara släppt på mina spärrar. Ibland till det bättre, ibland till det sämre. Det sämre är väl att jag har börjat tappa den ultimata struktureringen jag haft innan. Alltid pluggat som fan, aldrig sen med någonting, planering planering... Jag vet att det bara är en några veckor kvar av 1:an (HOLY FUCK??)och jag får verkligen inte tappa det. Men procrastination är som sagt mitt andranamn. Det handlar väl mest bara om lathet och felprioriteringar. Jag får försöka ge mig själv ett par mentala örfilar och köra gärnet. Börja bo och leva med min kalender igen. Men det är just det här med att skjuta upp saker som är mitt problem. Jag måste börja ta hand om min framtid. Fundera, planera, söka, tänka. Jag känner mig helt lost. Jag vet ju vad jag vill... Varför är det så förbannat svårt att nå det, då? Here we go, dags att bli vuxen.

 

 

Oh, åldersnojja...

 

Kraam

 


Av Elin - 9 april 2012 17:28

Andra delen 



Efter mitt lilla erkännande kändes det mycket bättre. Allt föll mer naturligt efter att jag tog upp det.  Då började vi prata om gamla minnen och händelser. Denna gång utan att diskutera och reda ut, utan för att minnas. Och det gjorde mig så extremt lycklig att han fortfarande kommer ihåg.  Okej kanske inte alla händelser… Vid det här laget så satt jag vid mina huvudkuddar och han lite längre ned vid fötterna typ. Jag hade skrattat så högt flera gånger att jag var rädd att min minsta lillebror som antagligen sov vid det här laget skulle vakna.


– Kommer du ihåg den där gången då vi började bråka vid badplatsen..? frågade han undrande.

– mm… vilken av gångerna? Vi skrattade. Jag hade blivit väldigt fnittrig efter att ha pratat om ganska pinsamma händelser ett tag.

– Men den gången i typ juli.

– Aha den gången, svarade jag ironiskt.

– Meh, men du och jag blev verkligen blev skit förbannade för någon småsak som jag verkligen inte kommer ihåg så började Jesper och Mariam också bråka på grund av det. Och ni skulle hämnas…

– Haha va? Nää vilken gång? Min hjärna gick igenom hela den sommaren i ultrarapid.

– Men när du och Mariam fick för er att eh… du vet... haha när ni… haha… Då kom jag ihåg. ”NEEEEJ MEN GUD!! Säg det inte högt!” Jag skrek av skratt ”Fy fan det hade jag glömt haha! Shit vad pinsamt och du KOMMER IHÅG DET! Haha! Ääej men gud det hade jag förträngt.” Jag fnittrade såklart som tusan och han såg på mig och skakade på huvudet medan han flinade stort.      

 – Men vi blev ju faktiskt vänner efter det i alla fall så ”hämnden” fungerade ju, fnittrade jag fram.

– Fast det var ju mest du som fick smällen. Han log retsamt och naglade mig med blicken.

– Vadå smällen? Jag kröp långsamt närmre honom.” Erkänn att du gillade det”, sa jag retsamt. Nu var våra ansikten mindre än 2 decimeter ifrån varandra. Han log. ”Jag skulle antagligen ljuga om jag sa nej… ” Han kollade mig i ögonen och de glittrade som vattenytan en solig sommardag.  Han log svagt med ena mungipan. Något i mig började banka och en varm känsla spred sig i min mage. Han var så nära mig. Nervösa leenden. Våra knän snuddade vid varandra. Adams andedräkt svepte över mitt ansikte. Den luktade mint och varmt. Härligt. Förtrollande. Varför var han så nära mig? Varför kunde jag känna doften av hans andedräkt? Vi bestämde ju för längesen att vi skulle vara bara vänner. OCH INGET MER. Mint. Glittrande vatten och mer mint. Mint och doften av dov parfym. Mint. Mint. Mint. Varför var han i min säng? Varför… varför… Vad fan heter jag nu igen? Brunt mjukt hår under mina händer. Så lent. Mint och glittrande ögon, så nära mig. Mint. Varför ser han på mig på det där sättet? Varför… Mitt hår dras ur sidotofsen. Värme. Mint. Det glittrande försvinner långsamt. Andas. Mint och värme mot mina läppar. En enda stor karusell av känslor.  Jag andas in och nu är allt som existerar smaken av mint.


Jag låg halvt ihop kurad intill honom.  Han lekte med en lång hårslinga och för att retas drog han hårt till den då och då. I gensvar slog jag honom då hårt på axeln. Ganska rättvist. Då skrattade han alltid till och kysste min panna. Så höll vi på ett tag, min tidsuppfattning är inte känt för att vara min starka sida direkt.  Jag hörde hur min lillebror gick upp till övervåningen, satte sig och knäppte på vår TV.  Och hur några gick förbi på gatan utanför. Under hela tiden låg jag så nära honom. Kände varje andetag. Om några timmar skulle han åka tillbaka till andra sidan universum. Bort från mig. Fick ont i hjärtat av bara den tanken. När han drog till i mitt hår nästa gång, slog jag inte till honom. Inte gången efter heller.

– Hallå? Lever du? Skrattade han och drog mega hårt i mina hårtoppar.

– Aje, nä jag är död.  Du drog så hårt att mitt hjärta stannade och alla hjärnceller dog, sa jag ironiskt och låssade hans grepp om mitt hår.

– Tja, det borde inte ha tagit så lång stund. Han flinade stort åt sitt eget skämt. I just gave him a murder glaze, men kunde inte låta bli att le lite åt hans självsäkerhet.  Sedan låg vi bara nära varandra och hade våra tankar på antagligen helt olika ställen. Jag lutade huvudet mot hans axel och andades in doften av trygghet, värme och nytvättade kläder. Han var så fin och den enda som egentligen visste allt om mig. Som förstår mig. Som bryr sig. ”Jag trodde aldrig att du skulle betyda så mycket för mig” viskade jag mot hans hals. Kände hur han svalde. Sedan kramade han min arm. ”Du är söt du” viskade han mot mitt hår. ”Det knäcker mig att du bort så långt borta. Du bor typ på andra sidan jorden” viskade jag tillbaka. Han skrattade

”På andra sidan jorden? Det vet jag inte, men långt är det i alla fall. Fast om jag får tillbringa tiden såhär när jag väl är här kan jag inte klaga…”

”Jag saknar dig så himla mycket” viskade jag så tyst med gråten i halsen att jag undrar ifall han verkligen hörde mig. Oavsett fortsatte han att babbla på. ”… men även fast vi är långt ifrån varandra i mellan åt, så jag tänker på dig ändå varje dag. På hur underbart knäpp du är. Jag menar du är helt psycho!!”  Han skrattade högt och drog mig ned under honom.

”Jag är inte psycho”, sa jag trotsigt.

”Du är rätt psycho” mumlade han leende samtidigt som han lindade in sina fingrar med mina. Återigen var han så nära mig. För nära? Njeä. För långt bort? Alltid för långt bort! Jag kände hur mina kinder blev rosaaktiga och hela jag blev varm av nervositet och något annat. Längtan?

”Jag älskar när du rodnar ” han strök några fingrar över min vänstra kind.

”Jag rodnar inte” mumlande jag irriterat tillbaka och försökte vrida bort huvudet från honom.

”Nähä okej, du burkar ju liksom alltid se ut såhär, eller?” skrattade han.

”Kanske det, jag gillar ju rosa...” fick jag fram. Klämkäckt. Varför, varför åh varför var jag tvungen att bli generad just nu? Adam flinade bara åt mig och fortsatte att stryka sina fingertoppar över min kind. Mitt hår låg utspritt över hela kudden och mitt ena vita linneband hade åkt ned en aning över axeln. Jag ville dra upp det men vågade inte låssa våra hopflätade händer. Hans hand lämnade min kind och följde ena sidan av min hals ned till nyckelbenet.  Där smekte hans fingrar mitt vänstra nyckelben fram och tillbaka några gånger. Jag kunde inte låta bli att skälva till och hans rörelse stelnade innan ett retsamt litet leende drog i ena mungipan. Trots det dunkla mörkret kunde jag se att hans ögon glittrade. Hans blick mötte min.

”Vad tänker du på?” frågade han lite halvhjärtat.

”Dig”




Såhär blev den andra delen, det kommer iaf en del till (HAHAHA) så jag har lite mer att skriva.


Kraam 







Av Elin - 7 april 2012 21:32

Tjänare folket!


Jag är allmänt forever alone ikväll så därför har jag skrivit lite, eller, skrivit vidare på något jag började skriva på runt sportlovet. Haha ;) Absolut inte det bästa från mig men det är skönt att bara få skriva av sina tankar och känslor imellanåt. Det kommer en fortsättning och kommentara gärna vad ni tycker! Uppskattar det ♥



Första delen 


Jag hörde mina småbröder tjafsa i rummet bredvid mig. Deras gälla irriterade röster tjöt genom väggarna. Mina föräldrar var på bio tillsammans så det var bara vi barn hemma. Jag och Oliver hade lovat att passa Christopher hela kvällen. Något som hade visat sig att inte vara den bästa idén. Dock eftersom de satt i Olivers rum och spelade datorspel kunde jag vara för mig själv första gången på hela kvällen. Min svarta laptop var placerad på mitt skrivbord och utgav ett högt surrande när jag tryckte på on knappen. Medans datorn surrade vidare tände jag min lampa vid fönstret så jag inte skulle befinna mig i totalt mörker. Jag satte på lite musik och automatiskt skrev jag facebook i sökraden och slog enter. Som vanlig hade jag någon enstaka händelse som jag klickade på och läste lite statusar. Inte så jätte roligt precis. Jag skulle just logga ut när det hördes ett blipp. Det var chatt ljudet. Min första tanke var att jag blev glad för att någon hade skrivit till mig, så att jag inte var helt forever alone.  När jag såg vem det väl var kände jag hur lyckan spred sig i kroppen. Det var Adam.


Hej snygging


Jag log. Det var i princip standard öppnings frasen till alla våra konversationer.


Tja heting, skrev jag tillbaka

läget?

– bra sj?

det e nice, svarade han

vad bra då

värst vad du vad pratsam då

jag var tills du började prata med mig, skrev jag medans jag log.

hon langar dissen


Jag började skratta. Vår relation går ganska mycket ut på att vi är dryga och allmänt otrevliga mot varandra.


händer på lovet dåra? Skrev han efter ett tag

inget särskilt

– nice då kan du hänga med mig!

– haha såklart

– okej jag kommer över då!

– haha key ses vid midnatt

– nej jag kommer över till dig

jaa? Jag möter dig vid norrköping haha! (Adam bor i princip på andra sidan Sverige, så jag trodde han drev med mig)

Åh herre. Jag kommer över till dig NU, okej?

– men jaaa tagga ner XD

– men du fattar ju inte! Som vanligt då… (jag förstod verkligen inte)

– fattar vad Adam?

– Jag e i Stockholm över lovet men åker hem imorgon vid 8-9 typ och undrar iaf du vill träffa mig din feta nöt ♥
 

Jag satt i flera minuter och kunde inte fatta att han verkligen var här! Vi bestämde att han skulle komma över direkt. Oliver passade ju ändå Christopher så då behövdes ju inte jag. Det tog max 20 minuter innan jag såg honom gå in på framsidan. Jag bokstavligen slet upp dörren innan han ens kommit upp på upphöjningen och så kramade jag honom så hårt jag kunde. ( Med tanke på att jag inte är så stark så var det antagligen inte så värst hårt) När jag tillsist släppte taget kollade han på mig och log sitt retsamma leende som jag hat- älskar.


– Kul att se dig också. Hans ögon glittrade när han sa det och jag kunde inte låta bli att skratta något slags nervöst skratt. När började jag bli nervös runt honom? Jag tror han hörde det nervös/ falska skrattet och kollade bara på mig medans han tog av sin svara jacka.

– Du ser ut att må bra sa han och tog av sig ena skon.

– ”Jagantarattjagmårbra. Sa jag en aningens för snabbt. Du ser också bra ut. Asså att må bra. Du ser ju bra ut också men asså jag menade må bra inte för att jag inte tycker att du inte… ”jag avslutade meningen och han flinade stort. okej nu blev det pinsamt…

– haha du har förändrats sedan sist sa han och log retsammare

– Ledsen kan inte hjälpa att jag är en transformers...

Han började skratta ”Jag tar tillbaka det, jag borde sagt; du har i alla fall INTE förändrats”, han log och gick närmare mig.

– Inte du heller. Jo du har blivit längre! Insåg jag när han stod så när mig.

– Jag vet, jag tar växt piller… sa han och log.

– Varför då? Det är ju jätte onödigt och det kostar massa pen… du driver med mig eller hur! Shiit vilken humor du har asså! ha ha.. Han skrattade och slog mig på axeln.

– Ska vi stå här i hallen hela kvällen eller vad hade du tänkt?


Jag satt på skrivbordsstolen och han i min säng. Så hade vi suttit ett tag och snackat om skolan och om kompisar och familjen osv. Vanligt kallprat. Trots att han var min bästa vän så kände jag att det fanns en stelhet mellan oss som inte brukade vara där.


– Adam? Jag måste verkligen erkänna en sak.

– Okej, behöver jag hämta näsdukar nu?

– Käften och lyssna bara innan jag inser att detta är superkorkat att berätta. Eh asså.... jag är eh jättenervösjustnuochjagharingenaning om varför och detkännssuperkonstigtfördet brukar ju intvarasåattdetärsteltmellanoss… så jag vet inte vad jag ska göra åt det för jag vet inte vad jag ska göra....

– haha vänta va?! DU är jätte nervös för att träffa mig? Jag nickade fåraktigt. ”Vad tror du JAG är då?”

- ”Va?” Menade han allvar?

– Kommer du ihåg vårt senaste möte eller har du förträngt det helt? Senast jag träffat honom var dagen då hans
familj skulle åka till sitt nya hus. Då hade han i och för sig kysst mig inför hela sin familj och alla våra vänner som var med. ”Om det är nervöst för någon så är det väll i alla fall för mig dummer!”

– Okej ska vi säga ett ingen behöver vara nervös för vi är ju ändå bästa kompisar, Sa jag och satte mig bredvid honom i sängen.

– Bästa kompisar? Det låter som vi är två små tjejer, skrattade han fram.

– Vänta va? Så du är INTE en liten blond tjej?

– Tung comeback.




Hahah kanske lite svårt att förstå skämten då de är ganska mycket internt, höhöh ♥



Kärlek till er



Av Elin - 3 april 2012 21:09

Halojsan

 

Lyssnar på Plan Three och äter en mandarin som mamma kom upp med. Den kvinnan vill få mig smellfet, höhö! Har varit duktig och pluggat spanska, kan faktiskt alla mina 13 glosor. Fast 2 har jag lite problem med att stava i mellanåt. Aja min lärare är rätt snäll (plus att hon gillar mig, YEEHOO, typ den enda konstigt nog)


Började fundera lite på varför man har en blogg, men kanske främst varför det känns så bra att just blogga. För att det finns inget annat ställe där det är jag. Bara jag. Ingen annan som kan störa mina texter och tankar, kanske. Min blogg är lite som mitt rum. Det finns såklart nackdelar med att blogga. Som att folk har koll på vad man gör. Det faktumet att mitt liv finns sparat, tre år tillbaka, är på både gott och ont. Det finns saker i arkivet som jag inte är ett dugg stolt över och helst skulle vilja radera. Men samtidigt är det ju en del av mig också. Alla har vi delar av vårt liv som är pinsamma. Men det är ju delar av oss.


Jag var lite mer vågad när jag började blogga, på vissa sätt. Få läste, och definitivt ingen jag kände i verkligheten läste. Nu vet jag att folk jag inte känner läser, samtidigt som jag vet folk som läser och tydligen folk som jag känner som jag inte visste läste. Ibland hör man "jag läste i din blogg..." och undrar varför folk som knappt hälsar på en läser ens blogg. Mysigt för dem. Hur som haver, ju mer medveten jag blivit om att andra läser mina inlägg så har jag också tänkt mig för mer och mer på vad jag delar med mig av. Jag öppnar inte mitt hjärta lika mycket som jag gjorde då. Vill inte skada, men vill inte heller att folk ska fråga. Det är det värsta jag vet. När man skriver något för att folk inte ska veta, men man måste lätta sitt hjärta, och så ber dem en förklara. Strunta i det! Förstår du inte så ska du inte förstå. Så är det bara.


Vad jag hade för poäng med det här? Jag vet inte. Jag stod igår och borstade tänderna och fundera lite. Ibland är mitt liv och min blogg lite som när jag letar efter något i panik. Hur det ser ut? För en bra förklaring kan ni fråga min moder. En kort: Jag rotar, river upp och skapar kaos, hittar det jag letar efter och lämnar alla andra som ett stort frågetecken.

 

 

 

 

 

Kraam


Elin, tjugo år med en stor förkärlek till ord och att fotografera. Läser på högskolan i ett försök att bli lite mer bildad (hade hellre varit på en strand i Grekland) ♥

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2016
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Länkar


Skapa flashcards