Hejsan alla som fortfarande kikar in här!

Idag ska vi göra något rolig här i Enland, berättar mer om det när jag kommer hem! (och vet vad vi faktiskt ska göra...) ;)

Del 4

Jag låg i hans famn i den lilla soffan. För ett tag sedan hade jag öppnat ett fönster. Så frisk sval luft smekte min arm där jag låg. Adam lekte med mitt hår. Drog lite försiktigt i några hårstrån åt gången. Precis som han visste att jag älskade.  Filmen rullade i bakgrunden, men ingen av oss gav den så stor uppmärksamhet. Det var ett bra bakgrunds ljud. Så att ingen behövde tala utan att det kändes för tyst.  Det hade börjat dugga utanför så det doftade gott av regnet. Jag älskar regn, det är det mysigaste som finns.

”Jag älskar dig” viskade han i mitt höra. Jag gjorde en ofrivillig rysning. Min nacke är ganska känslig och runt mina öron. Han skrattade när han såg min reaktion.

”Jag älskar dig också” sa jag och log. Det var ju sant. Det gjorde jag ju.

Han skrattade ” Jag tror vi menar det på olika sätt”

”Kanske det, men båda menar det i alla fall. ”

”Jag vet att jag har stora problem när det gäller att säga det jag verkligen tycker. Men du är ganska sjuk du med.”

”haha jaa jag gör ofta ganska korkade saker. Det braiga med det är att jag lär mig av det” sa jag och nickade skämtsamt .

”Eller gör hon det..?”

”Ehy, det är ju mitt uttryck!”

Han såg på mig ett och log bara.

”Du har verkligen ingen aning hur fort mitt hjärta slår när jag ser dig”

”Du freakar ut mig just nu. Haha det där var faktiskt lite scary”

”Men jag övade ju på att säga vad jag verkligen känner och tycker” Han blinkade åt mig sedan började vi gapskratta.

”Du är så skum” skrattade jag fram. ”Jag måste bara fråga Adam, Varför?”

Han stelnade genast till. Han fattade direkt vad jag syftade på. På det sättet var vi lika. Vi kopplade samma saker.

”Helt ärligt så vet jag inte varför. Någonstans mellan alla våra skratt, meningslösa små gräl, långa snack och alla skämt föll jag väll för dig. Antar jag. För jag hittar ingen bättre förklaring. Jag menar kolla bara på dig.” Han log retsamt mot mig.

”Ha ha ha. Super kul.” Jag kunde inte låta bli att le. Sedan fick jag en kudde i ansiktet.

”Vad är du mest rädd för?” sa jag när jag låg tryggt i hans famn igen.  Han skrattade till över min oväntade fråga.

”Döden. Nej den är för vanlig. Alla dör, det är en del av livet. Man kan inte vara rädd för livet.”

”Såklart man kan…”

”Jo men hur kul blir det i slutändan då? Om man går runt och är rädd och inte vågar leva? Då kan man ju lika gärna dö.” Han drog handen genom sitt bruna rufsiga hår.

”Den sak jag är allra räddast för, det är att växa upp. Typ tiden. Att den kommer rinna förbi utan att jag märker det och helt plötsligt är jag 85 och har massa rynkor i ansiktet.”

”Ja gud ja! Rynkor, fy fan!” han skrattade och jag kunde inte låta bli att skratta åt honom.

”Jag menade inte så!” skrattade jag fram.

”Jag vet vad du menar älskling” Sa han och kysste mig vid tinningen.

”Bra att vi förstår varandra” Sa jag och drog honom närmre mig.

”Det känner jag också” han drog handen genom mitt hår den här gången.  ”Jag trodde att du skulle säga något om att du ”inte känner att du räcker till” osv. Det vanliga tjej nojorna du vet.”

”Mariam?”

”Haha japp”

”Jo men såklart jag känner det. Men jag är mer rädd för att inte vara perfekt. Jag vill alltid ha det så och försöka vara det. Men jag vet innerst inne att jag inte är det. Sjukt att sträva mot något som man aldrig kommer nå” Jag suckade lite dramatiskt också och log.

”Ändå kan jag inte se något jag inte gillar hos dig” han drog i en halv lockig slinga från mitt hår när han sa det.

”Tack” jag kände att tårarna började komma igen. Fan. Han skulle åka iväg snart. Alltför snart. Helvete hur skulle jag klara mig? Vi såg på varandra ett tag. Spänningen mellan oss tätnade.  Sedan kysste jag honom igen. Den här gången inte lika försiktigt.

The End

Somsagt inte det bästa jag skrivigt, skrev ihop allt på 2 dagar så det säger ganska mycket...

Kram på er underbara