Obeskrivligt vacker. Bilden är från Speak Now World Tour book om jag inte minns fel

Kram Elin

Hejsan!

Tja nu har jag varit borta några dagar och förhoppningsvis så har jag det fullkomligt asum! Audrey är säkert jättejobbig ;) Jag ser henne som min tvilling så vi går säkert varandra på nerverna ;) haha! Här kommer iaf Del 2...

Del 2

Någon timme senare var tallrikarna ren skrapade och ett stort leende var på klistrat på mina läppar. Det var länge sedan jag och Adam hade ett riktigt snack.  Jag vet inte riktigt vad som hände men under denna timme hade vi rett ut allt som hänt för två somrar sedan med Lura och incidenten innan med Alea. När det klarnat hur det faktiskt låg till så kändes det som vänskapen mellan oss växt flera mil. Jag förstod äntligen hur saker och ting låg till. Samtidigt gjorde det ont att höra sanningen. Men sanningen svider alltid, det var ingen nyhet precis. Det spelar ingen roll vad det handlar om, den gör alltid så jäkla ont.  Vi pratade verkligen om allt under den middagen. Först missförstånd sedan om gamla minnen. Som den gången vi alla campade och det började ösregna mitt i natten så alla sprang in i panik. Eller den gången jag och Mariam av ett misstag nästan dränkte Adams granne med vattenslangen. Gubben blev inte så vidare överlycklig men vi fick oss ett gott skratt för resten av veckan. När vi gemensamt dukat av och städat undan köket kastade jag mig i soffan. Som förövrigt var den, förutom den stora tvn, enda möbeln i vardagsrummet. Den svarta mjuka soffan var inte stor, tre små personer eller två stora var det enda den kunde erbjuda sittplatser för. Jag la mig raklång och flinade stort när Adam såg mig.

”Hey, och vad tror du att du håller på med? Mova lite nu va!”

När jag vägrade, flinade han bara stort och började kittla mig i sidorna. I vild panik försökte jag vrida mig ur hans grepp men det var omöjligt. Jag var fången under hans kroppstyngd. Det spelade ingen roll hur mycket jag skrek eller bad honom att sluta genom mina tårar. Han fortsatte som om jag inte utgav ett ljud. Efter ungefär 10 år slutade han, granskade noga mitt ansikte. Såg in i mina grönbruna ögon som var tårögda av all hemsk tortyr. Han såg på mig i en evighet. Jag vågade inte säga något ifall det skulle väcka hans kittlings- underhållnings -nerv igen. Mina andetag började återgå till normala, så han släppte mig och flyttade mina ben så han också fick plats.

”jasså, du vågar inte mer. Är du så rädd för mina kralliga muskler?” Jag flinade utmanande mot honom.

”Meeh du tigger ju om det!”

”Chicken!!” skrek jag allt vad jag hade, och så var det igång igen.

del 2 blev liite kort men aja...

Kram  Elin