Hejsan!

När du läser det här så är jag i England, så detta är alltså ett tidsinställt inlägg. Jag hade faktiskt inte alls tänkt att lägga ut den lilla "historian" nedanför utan tja, det bara blev så att jag gör det nu. Den är inte bra och jag har inte ansträngt mig eller så. Jag bara skrev det som jag lite hade lust med kan man nog säga.

Del 1

Jag snurrade runt framför spegeln. Min gröna tröja matchade min nya bränna och jag nickade belåtet mot min spegelbild. Jag fick alltid en kick av att träffa Adam. Precis som denna gång. Den sista gången innan flytten. Han skulle flytta till Halmstad redan nästa vecka och skulle inte återvända till Stockholm förens till hösten. Jag skulle alltså vara utan min bästa vän hela sommaren. En hel sommar. 3 månader. 12 veckor. En kall känsla lindade runt mitt hjärta och höll ett hjärngrepp om det. Tårarna kröp fram bakom ögonloken. En hel sommar. Tanken ville inte släppa från min hjärnhinna. Hela sommarn utan Adam. Det var sjukt. Fullständigt orimligt. Det är ju Adam som var min sommar. Och nu skulle han lämna mig. Dessa tankar hade jag medan jag vandrade den långa biten till hans gula villa bakom skolan. Jag kunde inte ens minnas hur många gånger jag gått den här vägen. Tyvärr skulle det inte bli många fler. Deras vita syrén häck blommade för fullt på framsidan och spred en varm och trygg doft. Den blommade alltid lite senare än de andra syrenerna på gatan.  Jag knackade lite försiktigt på dörren, precis som man knackar på sin grannes dörr. På en främlings dörr. På sätt och vis var det ju så. Detta var inte längre Adams dörr, den tillhörde några främlingar nu. Därför kändes det fel att bara klampa in som jag brukade göra. Jag hörde hans tunga steg innan dörren flög upp. Han såg lite förvånad ut när han såg att var jag som stod där på farstun.

”Du!? Hej, varför knackar du? Det var typ 100 år sedan någon någonsin knackade hemma hos oss. Bara för din skull bränns kanske pizzorna nu” Han bredde på med sitt retsamma leende som jag hat – älskade så mycket. Jag kände mig lite bortkommen, men klev in i deras tomma stora blå hall. Bänkarna och krokarna var borttagna och det stod flyttboxar lite här var. Han tog min jeansjacka och la den på en brun kartong. Doften av oregano och matos spred sig genom huset och jag insåg hur fruktansvärt hungrig jag var. Jag följde efter honom till det mysiga gula köket med vita skåpluckor. Han hade dukat upp två tallrikar och glas på den gråa lilla bardisken som stod mitt i
rummet.

”Jag tänkte gå pang på med maten så vi kan kolla på filmen sen. Låter det bra? Jag bara förutsatte att du var hungrig liksom” fortsatte han. Jag log, höjde på ögonbrynen och nickade.

”Varför så tyst? Det är inte ofta det händer” han skrattade åt sitt eget lilla skämt, men såg sedan på mig med sina bruna varma ögon. 

”Hallå, jorden anropar!” han vinkade med händerna framför mig.

”Okej, lägg ned.” Jag skrattade högt ”Det känns bara så overkligt, du vet. Med allt. Flytten. Gå ut nian. Det hände så fort. Jag fick aldrig riktigt någon chans att smälta det.” 

”Sant, men det hjälper inte att deppa nu. Så, du hämtar besticken och jag kollar ugnen”

”Vänta, vänta, vänta… vart är salladen?”

”haha du skämtar va?” Han såg nog på mig att jag inte drev så han utgav en dramatisk suck innan han tog fram ett salladshuvud och några halvmogna tomater. Gav mig en kniv och beordrade mig att skynda på. Vi var ju ”skiiit hungriga”

”Tja, man har ju VG i hemkunskap så lite skills måste man ju ha!” Sa jag och log stolt. Svaret jag fick var ett gapskratt.

Kram Elin