Idag somnar jag utan panikkänslan i magen. Är klar med gymnasiet. Är officielt klar med allt vad skolarbete heter. Det känns galet, fantastiskt och framför allt väldigt, väldigt konstigt. Oh Lord. Nu ska jag bara sätta på mig den där vita mössan och spriga ut genom de där dubbeldörrarna nästa vecka och aldrig vända mig om. Men vill ta vara på den här tiden, denna sommar. För snart kommer man vara vuxen och börja glömma. Snart kommer kroppen vara fullt utvecklad, man kommer ha förlåtit sina föräldrar och börja tycka om saker som inlagd sill, tyska dramafilmer och ett glas röttvin till maten. Känslorna kommer inte skava lika mycket som nu. Man kommer inte känna sig tvungen att ge sig ut i regnig nattluft med så hög volym i lurarna att kylan knappt känns. Det känns lite jobbigt att tonåren snart är förbi, men samtidigt är det lite häftigt att vi är fria. Fria att göra vad vi vill!

Vad har annars hänt den senaste tiden? Har pluggat, ätit glass i solen, pratat med min älskling (7 dagar kvar!!!) haft oräkligt många myskvällar med mamma, lämnat tillbaka skolböcker, börjat göra pajer till min mottagning när 45 pers kommer behövs det mat, sett mycket på Grey's anatomy, solat och ätit god mat. Livet rullar på helt enkelt.

Tomt innombords.

hahahaha. Känner mig typ så.

Jösses amalia. Så mycket att säga och tänka idag. Snacka om att jag levde på reservenergin från min kropp, hade därför tänkt lägga mig tidigt. Dagen var annars bra, hyffsad dag i skolan, pratat med Gabbe en del och tog hand om hud och hår efter duschen. Det behövdes kan jag säga. Det blev båda oljor och krämer och hårinpackning osv. Tycker sånt är så kul! Är så himla shopping sugen och vill ha massa nya fina sommarkläder även fast det inte finns nått jag egentligen behöver just nu. Mest skönhetsprodukter, så ska nog beställa hem lite sånt istället. ÅÅÅÅH alla dessa utgifter. Varför har jag inte skaffat mig ett jobb? Är väll för lat. Eller vill inte stressa ut mig totalt. Lite av båda kanske haha. Aja, har inge mer att säga förutom att jag fasar för vad denna vecka har att ge. Usch. Ge mig den 1 Juni tack.

Fina minnen. Fina personer.

"Att ha ont psykiskt ska inte vara konstigare än att ha ont i benet eller vara lite snuvig. Fatta det nu. Det är dags att alla fattar det nu. För precis som med alla normer så bär varje individ ett eget ansvar. Det är dags att alla börjar ta det ansvaret. Det är dags att alla krönikörer fattar att psykisk ohälsa inte är en trend, utan att det bara handlar om att fler och fler vågar prata om det. Det är dags att ingen stöter undan någon som hävdar att den mår dåligt. Det är dags att vi börjar fråga på riktigt hur våra vänner, klasskompisar, kollegor mår. Att inte vara rädda att lägga sig i. Att inte blunda.  

För fan ta er. Fan ta er som stirrade som att jag var ett monster när jag började gråta i matsalen. Fan ta er som satt på Hellmans och pratade om vilket psykfall jag var som skrev öppet om min smärta för ett och två år sedan. Fan ta er som kommenterade att jag bara skulle rycka upp mig alternativt ta mitt liv. Fan ta er och era småsinnade värderingar. Jag skrattar högt åt er trångsynthet och föraktar er föralltid."  - Emma Watson

Precis sådär, precis sådär! Första gången jag läste detta på Sofias blogg så höll jag förstås med, tyckte precis sådär. MEN det för först nu när jag som vanligt blir anklagad för saker som jag känner med den här texten, jag tycker inte bara så längre. Jag känner med den. När man får ett telefonsamtal från sina familjemedlemmar om att man "måste genast ta bort ett inlägg för det är så pinsamt" eller "att man borde söka hjälp" då känner jag mig så fruktansvärt sårad. Sådär enda in i benmärgen. När jag sedan kollar på vilket inlägg de menar är det när jag beskriver att jag har tagit en sömntablett. En sömntablett. Jag har problem med att sova, har alltid haft sedan jag föddes, kommer antagligen alltid att ha det. Att ta en sömntablett för att jag inte kan sova, är exakt samma sak som att ta en Ipren när man har ont.  Man vill få en effekt när man inte mår bra. Jag brukar inte ta sömntabletter, vågar inte är rädd för att jag aldrig ska vakna igen, men det här var inte ens receptbelagt utan vem som helst kan köpa det. Och så sov jag ensam hemma och jag var livrädd för att någon skulle komma in och mörda mig så pallade inte ligga vaken till 3 på natten som jag vanligtvis gör. Men för att jag skrev det där är jag nog paranoid också. Jag har inte drogproblem. Det måste nog vara det fånigaste jag har hört talas om. Mamma och jag pratar en del om detta, så att använda mamma som ett verktyg emot mig är bara patetiskt. Men det som verkligen gör ont, det som gör att tårarna rinner ned för mina kinder när jag skriver detta är att min familj ringde inte för att de innerligt ville hjälpa mig eller ville prata om hur de senaste månaderna har varit. Utan de ringde för att de skämdes över mig, att jag genast skulle ta bort inlägget för det "var pinsamt och om man mår dåligt så ska man inte dela med det med andra". Det gör så ont att jag inte ens kan beskriva det.

Vem har inte mått dåligt? Vem har inte känt sig ensammast i hela världen? Speciellt som tånoring? Alla mår dåligt, alla känner sig ensam ibland. Varför ska vi då gömma det istället för att berätta hur vi egentligen mår? Mår man inte sämmre om man ska gömma det för hela världen? Skämmas över sig själv. Jag har mått så jävla dåligt de senaste månaderna. Min pojkvän lämnade mig i 8 månader, min bästa vän svek mig och behandlar mig som luft när jag inte gjort någonting för att någonsin såra henne, mina andra vänner bryr sig inte, min mormor är döende, betygspressen är helt enorm och alla frågar ständigt "vad ska du göra nu då efter studenten? Vad ska du bli?"  NÄR MAN HAR SAGT 178927 GÅNGER ATT JAG INTE VET. Det blev alldeles för mycket negativ energi på en och samma gång.  Jag vet inte om jag var deprimerad ett tag där, ville inte tänka så mycket på det utan ville göra sånt jag mår bra av. För jag är en stark person. Men det betyder inte att jag inte har känslor, att jag inte känner saker. För det gör jag. Jag behöver ingen psykoanalys eller gå i terapi. Sådant är för när man är så vilse att man inte hittar ut själv, vissa gör inte det, men jag gjorde det. Jag mår mycket bättre nu, även fast vissa dagar fortfarande är jobbiga. Min mormors sjukdom försvinner ju inte precis och jag kommer aldrig få min bästavän tillbaka. Men det här är livet, det suger emellanåt. Ska man springa till en pysokolog varje gång något jobbigt händer? Jag delar verkligen inte med mig om allt i min blogg. Bara mina känslor och vad jag gör på dagarna. När blev det fel? Jo när man mår dåligt eller är ledsen.

Och varför är det så tabu med att må dåligt? Livet är inte alltid en dans på rosor. Om nu min framtida arbetsgivare läser detta och inte vill anställa mig pga detta, så tycker jag samhället är sorglit. Att må dåligt är inte smittsamt eller pinsamt. Det är en del av livet. Och jag brukar inte skriva sånna här arga, "privata" och "deprimerande" texter, men blev så förbannat arg när folk uttalar sig så om "psykisk ohälsa". Skärp er för fan.

Kunde inte säga det bättre själv.

Tummen upp: Idag har jag sovit ut och gosat i soffan.

Tummed ned: Det var en skummis på framsidan imorse så vågade inte gå ut. Därför missade jag min lektion.

Tummen ned: Har sjuukt ont i ryggen. Kan inte göra nått.

Tummen ned: Saknar min gos.

Tummen ned igen: Mådde DÅLIGT under dagen och tog NATURLÄKEMEDEL så att jag kunde sova bättre på natten.

Tummen upp: Har äntligen ätit en riktig måltid!

Alltså min rygg, vad fan har hänt med min rygg? Var ute och tränade och så gick jag och så BAM. Har blivit gumma med höftatros. Kan inte gå, kan inte ligga ned, kan inte sitta utan att det gör ont. Sörjer. Mår illa hela tiden också. Mamma vart är du när jag behöver dig? Har även sett på Teen Mom 3 ett tag idag. Blir lika förvånad varje g¨ng jag ser det hur de kan hitta sånna idioter till pojkvänner? Fast att vara 16 och ha en unga kan fan inte vara lätt. Tror knappt att jag skulle klara av det nu så vem är jag att dömma. Men ändå, överdrivenidioti. Nej ska äta nått med choklad på och se Let's Dance här i min ensamhet. Määäh.

xx

Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Vilken megafantastisk vecka so far. Jag är så himla överfylld av kärlek. Sådär så det känns som att hjärtat ska brista när som helst. Vackra, fantastiska, fina människor. Inspiration. Pepp. Skratt. Och kärlek. Jättemycket kärlek. Sen att jag blev så arg att jag skrek rakt ut under min Power Walk idag är en helt annan sak.

Igår kan nog ha varit den bästa dagen på hela den här terminen, haha var på ett strålande humör! Jag kännde verkligen att jag var lycklig hela vägen i till hjärtat. Vi hade en sjukt kul håltimme, pratade med en full pojkvän på kvällen och gick på spontan bio med Sofia och såg The Other Woman. Jag säger bara att om ni ska se en film med era tjejkompisar se den! Sitt och skvallra ett tag innan så man kommer in i det där riktiga moodet och var berädd på att skratta hysterisk i 2 timmar. Tror jag och Såf hördes i hela saongen hahah standard. Idag var också bra. Vi har just nu ett sammarbete med en skola i Finland så vi har finska elever att ta hand om atm. Kul att en grupp killar marsherade fram till oss på dirr när de fick bestämma vilken svenskelevgrupp de ville jobba med. LOL. Efter skolan så gick jag även en PW med Fletcher, en hel jävla mil. Rekord på en Power Walk och efter det blev det ett långt varmt bad. Fler sådana här veckor TACK! Och såklart har jag inte så mycket plugg just nu. KÄRLEK.