Ibland krävs det inte mycket för att upptäcka hur skör man är. Hur fantastiskt mänsklig man är. Jag går nämligen runt med en konstant klump av hemlängtan i bröstet. Och saknaden efter mina vänner, pojkisen och familjen är som rakblad i själen. Usch för att vara själv! Dock så har klumpen under de senaste två dagarna lättat lite nu när jag mer och mer börjar komma in i min au pair familjs vardag och rutiner. Har börjat sova mer djupt under nätterna och är inte sjuk heller vilket också känns bra. Sknaden finns dock kvar hela tiden. Men vilken tur jag har som har så många fina människor att sakna! Är så lyckligt lottad. Och det är ju inte precis så att jag inte får träffa dem igen, till jul är jag hemma! Vilket kommer gå jättefort. Men någon kul som händer ikväll (okej kul är kanske att ta i) är att jag ska på en såkallad au pair träff som Svenska Kyrkan håller i här i Basel. Så förhoppningsvis finns det lite sköna människor att hänga med, tror nämligen att om jag får en kompis så kommer det bli lite roligare här nere. Men jag måste erkänna att jag har inte så höga förhoppningar inför "mötet" haha det kommer typ vara jag och en annan person där säkert hahaha. Oh that awkward moment.

Yup.