När blev livet en kaosartad tillvaro? Borta hemma hemma borta på plats rätt ställe fast fel utan värme med kyla måste stanna vill springa VILL VA KVAR. Pausar. Känner värmen. Lugnet i kaoset. Tryggheten. Det är så kallt i luften och ändå fryser jag inte. Det gör så ont i bröstet, precis vid revbenen, det är livet som bankar och skriker inom mig. Gör något! Bli något! Ta vara på din förmåga! Du kan ju inte fastna här hela ditt liv. Vad fan ska du göra här? Jag bad aldrig om att få allt det här. Jag önskade mig det aldrig, i alla fall inte här. Jag längtade bara härifrån. Till större saker. Till nya saker. Jag hade så höga ambitioner och mål. Det har jag fortfarande. Men då trodde jag inte att jag skulle ha sammanflätade band som höll mig kvar. De är slitstarka. Men jag ska erkänna att det bara kan gå någon timme så saknar jag dig igen även fast jag vet när vi ses igen och även om jag inte borde sakna dig såhär, så vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Hela livet blev en längtan.

Hela mitt hjärta är så sprängfyllt. Ser, är, lever. Jag får så mycket. Jag vill bara ge, ge, ge, ge, ge hela världen! Och så bara får och får och får jag. Jag vet knappt hur jag ska tacka längre. Jag får så mycket. Så mycket kärlek. Så mycket fina människor. Har så mycket. Och ibland så känns det som att jag sticker härifrån och sviker allt jag har. Man vill ju inte vara egoistisk, men jag kan ju inte stå still hela mitt liv. Alla dessa förväntningar på allt jag ska göra gör mig vansinnig ibland. "Du kan det här!" "Testa det här!" "Bli det här!" "Gör det här!" "Flytta dit!" "Res dit!" "DU KAN SÅ GÖR DET". Men vad fan vill jag då?

Så jag vandrar i mörkret. Själv. Det dunkar från hus där det är fest. Människor, berusade, samtal, skratt. Nattljus. Allt badar i ljus. Går mot skogen och stannar. Tänker ingenting. Luften är kylig, klar. Mina lungor blir fria. Livet pustar ut. Livet njuter. Här, nu, i detta ögonblicket. Enkelt. Hemma. Vackert. Snart blir det kallt. Men jag märker det inte. Frosten når mig inte. Vill va kvar.