Kan inte sova. Lever på té och musik. Inte sugen på mat. Spyr typ ändå bara upp den. Skulle kunna ställa mig upp och skrika håll käften för att hela världen ska tystna. Blicken flackar och jag letar efter någonstans där jag hör hemma, hur vet man om man har hittat en trygg plats? Små, fina, viskningar från långt bort. Längtar efter dig och vill bara ha dig här och nära som jag hade förut. Men jag vet att du och din öppna famn finns och att du aldrig aldrig aldrig kommer att försvinna. Och det är ju fint och kanske det världefullaste jag har, men du är ju inte här. Kanske är det jag som aldrig är nöjd men jag vet inte hur jag ska landa. Jag har ju inte höga krav och orimliga ideal, jag är ju bara rädd för att inte duga, för att inte räcka till, för att inte bli omtyckt. Jag blir som vatten på olja. Ingen vill väl vara som vatten på olja?

Har bryit ihop två gånger under tre veckor och vet inte varför, fast samtidigt så vet jag. Jag vet. Fast ändå inte. Utochinochuppochnerochframochtillbaka. Blir galen. Behöver mer sömn. Mer té. Mer närhet. För helt plötsligt känns det som att gå i början av högstadiet igen, och det är minst sagt lustigt. Pluggat klart för idag har jag iallafall gjort. Vill måla naglarna i en fin rosa färg. Det ska jag också.

xx