De senaste året har de jag kallat mina bästa och mest älskade vänner ljugit, svikit, pratat bakom ryggen på mig och lämnat mig när jag behöver dem som mest. Är det mitt fel alltihop? Har aldrig tänkt på det på det sättet. Det händer ju bara mig, tre olika vänner, så vems fel är det annars? Mitt. Är jag verkligen så lätt att bara lämna? Glömma bort? Att köra över? Trodde jag hade gjort en större inverkan i de här personernas liv. Tydligen inte. Jag säger ifrån när jag inte tycker något är okej, är ärlig. Man har ju lärt sig att ärlighet varar längst. Börjar dock tvivla på det. Ligger i min säng och gråter. Vet inte vad jag ska göra längre. Förlorar bara de som jag älskar så innerligt. Ska det vara såhär när man är tonåring? Måste man tjata sig till vänskap?

Du, du lämnade mig. Flyttade härifrån. Den person som verkligen och genuint brydde sig om mig. Som älskade mig. Och som jag visste älskade mig för precis den jag är. Det är viktigt att veta det. Men du har sårat mig för många gånger. Sen ljög du om något så stort att jag inte vet om jag kommer kunna lite på dig igen. Kan jag? Men jag älskar dig fortfarande. Herre gud så jag älskar dig. Vet inte hur jag skulle säga det till dig. Inte så du tolkar det på något töntigt "jag vill ha tillbaka dig och vi ska vara tillsammans för alltid" sätt. nej, utan enkelt och rakt. Jag saknar din närvaro i mitt liv. Jag saknar att du alltid fanns där för mig. Jag saknar min bästa vän.. But I don't know how to be something you miss..

Sen andra du, hur kunde du bara gå? Vänskap i 7 år är något ovanligt. Du vågade aldrig vara ärlig mot mig. Är det mitt fel, för att jag var så bestämd och kanske rätt självisk, eller ditt, för att du aldrig stod upp för dig själv och inte vågade se vår vänskap som något äkta? Men det var du som lämnade mig.  Jag ver fortfarande egentligen inte varför. Så nu är det jag som lider. Jag tänker på dig varje dag ska du veta. Kommer ihåg skämt eller platser vi delade. Önskar jag såg att du inte mådde bra för länge sen. Du var den jag berättade allt för. Vet du det? Du var som min andra halva. Jag vet att jag sårat dig också, men jag skulle aldrig lämna din sida ifall du bad mig att inte göra det. Jag bad dig. Du gick, utan att ens kolla bakåt. Var det verkligen så enkelt?

Sen sist. Har jag redan förlorat dig? Eller ska jag fortsätta kämpa? Du kämpar inte för mig. Har aldrig kännt att du gjort. Du blir bara arg när jag är ärlig mot dig. Varför? Varför kan du inte bara vara ärlig mot mig? och dig själv? Visst du har sårat mig så sjukt mycket, men jag kan glömma allt det där. Bara du är berädd att kämpa lite du med. Jag vill inte förlora dig. Är inte berädd att släppa dig. Vänskapen vi hade i början var nog det mest äkta och finaste jag haft med någon. Men du vet inte om du känner likadant. Du vet aldrig någonting längre. Tror du inte vet vem du själv riktigt är. Jag vill så gärna hjälpa. Men jag kan inte göra så att du inser hur mycket jag är berädd att göra för dig. Det måste du inse. Och när du hela tiden väljer bort mig, förstår du hur ont det gör? Förstår inte vad jag har gjort mot dig som är så hemskt att du valde bort mig så enkelt? Jag skulle aldrig välja bort dig. När jag sa att det är skillnad på att vara egoistisk och att tänka på sig själv i vissa lägen, menade jag inte att du är egoistisk. Jag tror bara att du blandar ihop dem lite. Vet att vi bråkar ganska mycket just nu. Men det är för att jag säger ifrån. Vet du varför? För att jag bryr mig om dig! Jag kommer snart inte längre finnas där om du inte visar lite intresse i mig, nån gång kommer jag inte orka mer. Orka att bli sårad av den som betyder mest för mig. För jag tror aldrig på riktigt att jag betydde mest för dig... om jag gjorde det, varför gör du bara såhär mot mig? Kan vi inte bara prata om det?

Vet inte vad jag ska dra för slutsatser av det här. Trårarna rinner ned för kinderna. Går inte att sluta. Vill bara ändra på mig själv. Ändra på er så ni förstår hur mycket jag önskar att ni bara kunde förstå. Ändra tiden. Vill tillbaka till 9:an när jag fortfarande hade er. Jag förstår inte massa fina svåra ord eller varför ni försvinner längre och längre ifrån mig. Men oavsett hur mycket ni sårar mig, så kommer jag alltid finnas där för er. (vet inte om det är bra eller dåligt) Jag vet att jag är rätt bossig och måste alltid få min vilja igenom. Men ett ord jag värdesätter högt är lojalitet. Det är ett enkelt ord med stor innebörd. För jag tror inte man bara kan sluta älska nån. Antingen älskar man någon, eller så gjorde man aldrig det från början. Och jag älskar er så mycket.

Kraam